Elisabet

Bäst idag ....

... var såklart utställningen på SMK - Statens museum för kunst - i Köpenhamn.
Som jag letade efter detta museum på den lilla turistkartan, men nej, där fanns alla möjliga andra, men inte det jag skulle till och som jag hade biljett till och allt.

Varför en turistkarta ..? Varför inte gps:en?
Jo, den appen hade jag plockat bort för ett tag sedan och glömt att ladda ner igen.
Nu gick jag till sist in i en hotellfoajé och sa. "Förlåt, men har ni möjligen en turistkarta som jag kan få köpa av er .., jag går bara vilse!"
Då tittade kvinnan på mig och sa: "Dom flesta som kommer in hit och frågar efter turistkartor har det mer som ett krav, men eftersom du bad så vänligt, ska du få den alldeles gratis, varsågod!"

Så fick jag kartan .., kvinnan tog fram en orangefärgad överstrykningspenna och sa "titta, här är du nu .., så blir det enklare för dig!"
Om det blev så mycket enklare vet jag inte .., men fram jag kom jag ju.

Bilden: en av alla tavlor som visades på utställningen.
Foto: Ole Akhöj

Det är tämligen dåligt ställt med namnskyltar på gatorna, den saken är i alla fall säker.
Nåja, det kan vara bra att gå vilse också .., även om jag på den sista biten kände hur det brände under fötterna. Vädret .., ja, det kunde inte ha varit bättre!
"Det här är den första riktiga vårdagen", sa en äldre dam som satt och solade på en grön bänk (eller tog igen sig) och på gräsmattor såg jag små sällskap av krokus, vintergäck och påskliljor.

Att jag inte hittade museet på kartan, förstod jag när besöket var tillända (för övrigt en helt underbar utställning!) och jag kom ut i solen och slog mig ned på en bänk. Aha ....! SMK är ju såklart förkortningen på Statens Museum för Konst"!!! Plupparna fick man efter erlagd biljettavgift.
På turistkartan stod det SMK, inte hela namnet på museet.

Bäst idag var också alla mänskliga möten.

När jag frågade någon om vägen, valde jag oftast kvinnor i min ålder eller äldre. 

Alla - utan undantag - var så vänliga och hjälpsamma. 

Vänliga var även dom två stenläggarna på Kongens Nytorv.

Jag stod en bra stund och tittade på hur systematiskt dom arbetade med gatstenarna .., frågade om det var okej att jag filmade - jodå, inga problem - men då var förstås själva stenläggandet klart .., då återstod finputsen, en som hämtade lass efter lass med sand och en som sopade ner sanden mellan stenarna.

Vilket fysiskt tungt arbete!! 

En av männen visade sig vara trettiofyra år och jag frågade hur bra han trivdes med sitt arbete?

Jo, jättebra!

Det som tar stryk är såklart knän - trots knäskydd - rygg och  t å r!

Och här fick man förklaring på vad som pågick. 

Annat som gjorde hjärtat glatt?

Jo, på hemvägen när slog mig ned i Öresundståget, hade jag en kvinna på min vänstra sida, vid fönstret. Vi kom att småprata lite och jag fick veta att hon hette (och ännu heter) Doreen ., att hon är nummer nio i en syskonskara på tolv, att hon är född och uppvuxen i Sligo på Irland och att hennes mamma heter Bridget och har arton barnbarn och en massa barnbarnsbarn. 

Bridget är fyllda åttioett år. 

Mera ..? 

Jo, att Doreen arbetar inom socialtjänsten med barn som har mental ohälsa. 

Och ja, hon älskar sitt arbete!

Men nu, efter alla år i Danmark och Sverige, ska Doreen återvända till Irland. Hon saknar sina syskon .., sina tre systrar och åtta bröder, sin mamma och alla syskonbarnen! Hon saknar också detta att vara en pusselbit i ett större pussel .., att bli igenkänd och att människor vet vem hon är. 

Vilken flock hon tillhör.

Det är väl det där med tillhörighet, sa hon lite leende., 

Glad blev jag också över det här vackra brunnslocket. 

Jag tvärstannade och tog fram mobilen för att ta en bild. Några ungdomar gick bakom mig och jag hörde hur dom undrade vad i fridens dagar det hela handlade om?  En kostymklädd man som tycktes ha bråttom, vände sig om flera gånger och tittade på locket ..., ja, man kan ju fundera över valet av motiv. Jag tycker att det här brunnslocket är så otroligt vackert .., med fåglarna som flyger omkring!

Och nära Rosenborgs slott och Kongens Have (en såååå vacker park!), där står den här statyn. 

Den gjorde mig också glad.

Den här dagen bjöd på hur många timmars promenad som helst!

Jag gick fel i omgångar, någon visade helt fel väg .., men det spelar ingen större roll .., det viktiga var att jag kom fram till utställningen och sedan till järnvägsstationen.

Hittade även restaurangen Ankara (som jag trodde hette Istanbul) och där jag suttit till bords fyra gånger tidigare. Det här blev femte. Kanske spelar minnet mig ett spratt .., men jag tycker nog att maten var godare tidigare? Och fler varmrätter. 

Det kändes så ljuvligt skönt att slå sig ned där på Vesterbro och titta på människor som passerade  utanför .., jag tog ett glas vin till maten .,. tänkte på allt jag varit med om på dom här två dagarna och kände mig lika tacksam idag som igår. 

För mig är det här ett perfekt sätt att få lite omväxling i tillvaron. 

Och precis lagom långt. 

Tre dagar. 

I morgon ska jag dricka elvakaffe tillsammans med Solbritt (solupp på instagram) och därefter ta tåget till Malmö. Till sonen, lillkillen och dennes mamma, hon småländskan.