onsdag 19 februari 2020

Dag 1 på lillsemestern .... 


Å, så bra den här resan har börjat!
Först en härlig tågresa från Halmstad till Malmö, med mycket och intressant prat med dels en kvinna i min ålder som - precis som jag själv - lämnat Skåne och flyttat till Halland. Hon hade blivit änka, ja, min historia känner ni ju till. Vi satt ganska långt ifrån varandra i mittvagnen, den där man sitter längs efter väggen - jag tror kanske åtta, tio säten på den ena och den andra sidan -.
Det var bara vi i den vagnen och pratat var öppenhjärtigt.

I trakten av Båstad klev en man och hans tonårige son på och slog sig ned i samma vagn.
Dom kånkade på stora trunkar med packning och jag tänkte att dom nog skulle åka skidor någonstans och så visade det sig också vara. Dom skulle till Chamonix i Frankrike.

Vi pratade länge om skidåkning, om dialekter -"det låter så rart när du pratar ..."- sa mannen som själv var smålänning, bördig från Värnamo. Och vi pratade om klimatet som förändrats (eller egentligen om bristen på snö ...) och då sa en annan man - som klev på i Helsingborg - att det där jävla klimatatpratet gav han inte mycket för, ja, det var likadant för fyrahundra år sedan, nej, det var bara trams.

Och jag fick våldsam kramp på höger sida i buken, precis som jag brukar få ibland och jag tänkte att nu svimmar jag, men det gjorde jag inte. Jag lämnade min plats och ställde mig nära utgångsdörrarna, drog djuuuupa andetag och försökte hålla mig lugn. Som alltid, går det över efter max tio minuter kanske, men det är förfärliga minuter. Efter en stund kom mannen som skulle åka skidor i  Chamonix och stannade till hos mig. "Ja, men vad hände Elisabet ...? Du blev ju alldeles vit i ansiktet!" sa han och lade handen på min arm.
Vilken människa! Att alls bry sig!
Mannen hette - tro det eller ej - Tomas, men utan h.


I Malmö hoppade jag av tåget, önskade värnamomannen och hans son lycka till med skidåkandet (vid det laget var det absolut fullproppat i  mellanvagnen och förutom alla passagerarna vimlade det av skidfodral, två cyklar,en hel hop stooora resväskor och en barnvagn ..., och dom flesta passagerna skulle uppenbarligen hoppa av i Kastrup, för vidare befordran utomlands.

Och så hämtades jag så upp av sonen och lillkillen, vilka skulle hälsa på farfar och Karin i Ystad. "Följ med du mamma ..:!" sa sonen och jag sa att jag skulle tänka på saken.
När jag hade tänkt klart sa jag "ja".
Där - i det som en gång varit mitt hem - blev vi bjudna på stekt palt med fläsk som Karin gjort och där var två av hennes  barnbarn - två underbart fina töser - vilka efter maten spelade Safari med sin mormor.
Och oj,  så roligt för lillkillen att få träffa några bonuskusiner!


Sonen föreslog därefter att vi väl kunde väl ta en promenad i Ystad och så blev det.
Men allra först lämnade jag väskorna i hotellrummet och så här ser foajén ut ., det som tidigare var biljettexpedition, ja, jag har själv köpt Pågatågsbiljetter just där.


Och så minst en timmes promenad i den stad som jag tycker känns som min egen.


Mötte bekanta .. , inte lika många som i somras, men några.
En av dem - Fru Grå - överraskade och kom springande och kramade om så vänligt!!


Vi turades om att dra barnvagnen, han som är farfar och jag själv.
Och så drack vi kaffe på café och lyckades välja tre olika kakor.
En valde mazarin med rosa glasyr, en valde chokladboll och en valde en mördegskaka med sylt på.
Hela tiden sov lillkillen gott i sin vagn.


Mycket prat blev det .., mest om man minns rätt när man berättar nånting (där någon annan i familjen varit med) och det blev lika många skratt också. Vi är så himla envisa i vår familj och jag är inget undantag. Om fullmånens eventuella biverkningar på oss människor pratade vi däremot inte.

Därefter skjutsade sonen hem sin pappa, medan lillkillen fick sova vidare i vagnen som jag drog ...., och jag lade täcket tillrätta så det inte skulle blåsa på honom och bilden visar hur det ser ut bara hundra meter från Stationen där jag bor .., tänk, om han hade varit vaken, så mycket det hade varit att titta på!

När minstingen vaknade, körde jag helt enkelt in vagnen i hotellrummet (nej, rena hjul!) och så fick han lite puré och vi hade gåövningar runt sängen och jag visade honom hur man kan snurra nappen på ett glasbord, så där så den snurrar i raketfart och jag satte honom i den djupa fönstersmygen - men höll i noga - och visade på tågen som kom och gick och det var spännande alltsammans!

Och så återvände sonen och blev här ännu ett tag och jag kände mig så rik.


På väg från Malmö till Ystad - det är fem mil kanske - sa den minste inte ett  piiiiip och han mötte min blick s t a d i g t, men inte ett leende. Han var nyvaken och jag vet ingen som har mer integritet än den gossen, jo, möjligen hans faster AP när hon var liten; hon var minsann inte den som man kunde charma in sig hos hur som helst.

Men vänta bara .., innan vi var framme fick jag såväl ett leende som skratt och jag fick en liten hand i min och innan han åkte hemåt igen - så sträckte han armarna mot sin farmor - och därmed var min lycka gjord.

Ja, jag vet .., det finns annat i livet än barnbarn.
Men nog är det ändå för underbart roligt. Och kanske ännu mera när man redan har två och fick dem när man var väldigt ung ., och så kommer då en liten pjutt så här på efterkälken .., ännu en ättapjött .., ja, hur som haver blir man så glad.

Nu är klockan tjugo i tio. Strax ska jag krypa ner under täcket.
Där jag sitter, ser jag ut genom fönstret mot havet som glittrar så fint i skenet av en gatlykta.
Bakom mig är pågatågsstationen.
En platt-tv finns till höger uppe på väggen.
Fönstren är säkert drygt två meter höga - m i n s t - och takhöjden kanske fyra meter.
Fönster åt två håll; ett mot väster, ett mot norr.

Ungefär så.

4 kommentarer:

  1. "Ungefär så."

    Va? Jag som trodde allt var i perfekt utformning. Varenda detalj. Hm!?

    ;-)

    SvaraRadera
  2. Underbar läsning på nattkröken!

    SvaraRadera
  3. Jag blir alldeles lycklig, för SOM jag älskar Ystad!
    Men nu ska jag sätta mig på tåget, en resa som slutar i Eslöv denna gång.
    Kram!

    /Ulrika

    SvaraRadera
  4. Bert Bodin: jo, det kan man förledas att tro av mina lyriska beskrivningar ,-) Ja, inte du förstås :)

    Bloggblad: ja, duk är väluppfostrad och artig du! Tack!

    Ulrika: ha nu en riktigt fin resa!

    SvaraRadera