måndag 3 februari 2020

Ny vecka, ny giv ...


Kanske beror det på att min pappa inte hann uppleva mer än några futtiga år som pensionär, som jag känner en sån gränslös tacksamhet för att jag i alla fall har hunnit med så här långt! Till midsommar är det hela två år sedan jag tackade för mig i affären (i alla detta att vara schemalagd) och igår i kassan frågade en man hur jag trivdes med tillvaron som ja, som pensionär?

Jag sa som det var, att det finns liksom inte ord för hur underbart det är!
Att vakna på morgonen och ha en  h e l   dag framför sig.
Att göra i stort vad man vill - eller inte vill -.
Att gå på långpromenader med harry och därefter slå sig ned i trädgårdsstolen vid västerväggen .., sitta där och titta på småfåglarna som flyger av och an och ibland på ekorren som blir allt mer orädd.

Eller som i morgon: ta tåget till Malmö och hälsa på den där lillkillen som igår fyllde tio månader!


Och kanske känner jag ännu mer av den tacksamheten, sedan det här med ovissheten om vad som skulle bli med bröstet .., hade jag cancer eller inte? Tänk, att man kan ha sån tur!

Nu ska ta med kaffekoppen ut i solskenet ., jag ska hänga upp tvätt på strecket där ute .., ja, sen får jag väl se vad dagen bjuder på. Ungefär så är det att vara pensionär.

1 kommentar: