Elisabet

Måndag i mars ....

Besöker Lantmännen i Harplinge vid halvniotiden - ännu en tjugokilossäck med solrosfrö ska inhandlas - och i entrén sitter diverse anslag, däribland detta.
Slår man på radion är det ständiga rapporter om världens elände, just nu coronaviruset. Plötsligt är allt annat som försvunnet från den nyhetsradar som - i vanliga fall - likt en evighetsmaskin berättar om flyktingkriser och korrupta statsmän.
Båtflyktingar och sönderbombade hus i Syrien .., var god vänta!
Och människor bunkrar toalettpapper.

Min syster i Australien skrev så här i dagens mejl:

"Även här är det nästan bara Coronasnack och rena skrämselpropagandan och från och med i kväll så är Australien i Lock Down, vilket innebär att alla som kommer hit måste isoleras i 14 dagar trots att det inte är sååå många diagnostiserade här.

Tjugo i Sydaustralien och omkring tvåhundra i hela Australien.

Folk bunkrar som galningar och när jag var till en affär i morse och letade efter Ajvar Relish

och kom i närheten av hyllorna där pasta normalt ska vara, så såg jag bara ynka 2 paket spaghetti

och en äldre dam fullkomligt knuffade mig åt sidan för att grabba åt sig båda

paketen!"

Med solrosfrön i bagageluckan svänger jag förbi Hemköp och en äldre dam- hon står bakom mig i kön - suckar och säger att det känns som vore det krig. 

Krig, på riktigt. 

Och kvinnan vittnar om grannar som knappt vågar öppna ytterdörren. 

Om fullkomlig  s k r ä c k. 

På väg hem från butiken - sittande i bilen - lyssnar jag till finansminister Magdalena Andersson.
Jag gillar henne.
Och jag tänker på hennes pappa som gick bort alldeles för tidigt, drabbad av Alzheimer.
Hur ofta tänker hans dotter på vad som kanske kan komma att drabba henne?
Lika ofta som jag själv funderar i dom banorna ...?
Kanske.

Väl hemkommen tar jag mobilen med mig och går runt husknuten, allt för att försöka fånga gärdsmygens fullkomligt underbara sång. Icke. Så snart jag närmar mig, blir den tyst.
Knäpptyst.



Men inte här, i den här filmen.

Längs stammen på en ålderstigen fläderbuske växer murgröna.
Jag tar den stora, breda räfsan och föser ihop kvistar som blåst ner och ligger och skräpar på marken.
Harry sitter uppe vid slänten och håller koll.
Spanar.

Tittar mig omkring.
Scilla, små påskliljor och rosenrips är på gång.
Nunneört också.
Men klematisen .., där syns inte tillstymmelse till liv!

Nåja, bara värmen kommer .., så blir det så här fint i slänten .., alldeles lilafärgat av alla nunneört!
Och när jag gått in igen och tagit harry med mig, går han raka spåret upp i min säng och kräks.
Tack för det, Harry.

När jag letar efter en annan bild, snavar jag över den här.
Jag  ä  l s k a r  den.
Det är sonen, Anders, som tagit den och det är inte hans hamster.
Nej, han råkade upptäcka den här lilla graven under en tur i skogen.
Visst är den fin?
Och bara tanken på att han stannade till .., böjde sig ner och tog en bild av korset, gör mig lycklig.

RIP lille Rolf.