Och eftersom vädret var lika fint idag som igår, bestämde vi oss för ännu en sväng på havet. Mest för att verkligen lära känna båten, den är ju så helt annorlunda än den gamla.
Vi hade kommit ut från hamnen och på öppet hav, när pv föreslog att vi skulle äta den medhavda lunch/middagen, så jag skuttade ner i kabyssen för att ordna med sallad, tallrikar, glas och kycklingen. Det där "skuttet" blev verkligen inget skutt ., jag hade fuillt sjå med att hålla mig på benen och tallrikarna åkte ömsom till vänster, ömsom till höger och det skramlade och jag kände att nä, här kommer jag att börja må illa.
Väl uppe igen och efter att ha försökt äta från en djuptallrik och samtidigt hålla fast i Harry som gled hit och dit.., blev det än värre. Flytvästen knäpptes upp vid bröstet; minsta lilla att den nuddade halsen började jag ana nån slags illamående.
Pv mådde förstås som en prins och dörjade makrill.
Två släppte, men han fick upp två.
Jag orkade knappt glädjas med honom, utan la mig raklång på ena sidan, blundade och drog djupa andetag. Det var inte stora vågor, men hela båten rullade fram och åter i vågskvalpet.
I tre timmar ungefär var vi ute och det var rena fröjden att närma sig hamnen, då var det inte heller så gungigt.
Annat som känns bra är att jag börjar fatta vad som ska göras på ett helt annat sätt.
Nu blir det mer av samarbete när vi lämnar hamnen och när vi kommer in igen.
Och Harry, som är så morrig mot andra hanhundar .., han lullar omkring och viftar på lilla killingsvansen. Här är det vita hanhunden Max och en ny stjärna - Stina - en korsvägsblandning av bland älghund och henne blev Harry så förtjust i.
Hon påminner lite om Harry, mer fyrkantig i kroppen bara. Sååå fin var hon!
Så kom vi hem, efter att först ha lämnat av den ena makrillen till friherrinnan.
Vi hade inte varit hemma så länge, förrän det knackade på dörren och där stod Maj Holmberg, barnfödd och uppvuxen i Sorsele, kanske sju, åtta mil från Malå.
Denna ytterst sympatiska kvinna har jag träffat tidigare, men det var kanske nio år sedan.
Före detta lärare, men pensionär sedan många år tillbaka.
Vi pratade länge om det här med igenkänning.
Detta att - när man möter nån nästan-hemifrån - så blir allt så enkelt.
Ofta samma sorts humor .., likadan dialekt .., ja, det behövs inga nycklar.
Ingen kod.
Så upplever jag det och Maj sa precis samma sak.
Vad denna kvinna hade att förtälja om fika/kafferast och annat, ska jag berätta imorgon, jag är alldeles för trött just nu.
Och trött är också Harry.
Det tar på krafterna att hålla balansen på båten och att sedan träffa nya hundar .., och bli bekant med människor som passerar på bryggan (många stannar och klappar honom på huvudet och många känner igen honom ..."hej på dig du harry, har du varit ute och luftat dig på sjön ...?") , så nu har han slocknat rejält.
Nu mot sängen!
Eftersom jag är en person som ofta oombedd kommer med råd vill jag i all välmening tipsa dig: det här med sjösjuka är individuellt och ingenting man kan påverka. Annat än att genom att bete sig på vissa sätt om man har tendenser till det. Det första är att aldrig gå ner under däck under gång vid minsta sjögång eller rullande dyning. Framför allt inte försöka laga mat under gång. Du har en oberörd skeppare, du får be honom fixa sånt om ni inte kan vänta till ni kommit i hamn eller ankrat upp. Du kan själv ta rodret och hålla den kurs han säger åt dig om ni är på öppet hav utan besvärliga navigationsförhållanden.
SvaraRaderaDet andra är att hålla sig sittande och inte liggande i sittbrunnen och med blicken stadigt fäst mot horisonten. Det bästa är att vara sysselsatt med att hålla i rodret, pv får väl snart sätta dig i segelskola - du kan ändå behöva ta över det och annat när ni bara är två ombord så det är också en säkerhetsgrej. (Om han skulle trilla över bord, vet du hur du ska hantera båten då och agera för att han ska komma i den igen?)
Skaffa också receptfria sjösjuketabletter och ha ombord. Om du märker fler tendenser, ta dem i förväg preventivt. Bra till hundar också. Harrys ovilja mot att gå under däck är rent instinktiv, de mår jätteilla därnere. Den här båten är mycket större och har ett annat rörelsemönster i sjön än er förra och man behöver vänja sig (och sin hjärna) vid det. Den är jättefin - har själv haft snarlik i många år och önskar er härlig båtsommar med distans (!) med fina upplevelser.
Monet: ja, jag har redan beordrats till rodret/ratten när han gör annat, håller på med seglen osv, eller äter .. eller drar upp fisk, men det är inte så enkelt att se horisonten där framme, eftersom det är vindruta i vägen och jag inte är lång.
SvaraRaderaDet fungerade jättebra för mig att ligga stilla en tjugo minuter och dra djupa andetag och jag borde ha vetat bättre än att hämta maten där nere; i fjol hade vi allt i en kylväska uppe i sittbrunnen och då slapp vi sånt.
Jag hoppas att det ska bli bra!