... en sååå trivsam kväll tillsammans med vännerna Ecke, Britt, Birgitta (värdinna) och så vi två. Vi satt ute på altanen hos Birgitta - i skugga - och med avstånd från varandra och surströmmingen var himmelsk och för första gången i mitt liv tyckte jag inte att snapsen var vedervärdig, kanske tänkte jag på Torgny Lindgren - det var nämligen Norrlands Aqvavit -.
Men oj, så eländigt det är med Ecke!
På bara några veckor har hans ynkliga synrest nu blivit till nästan n o l l.
En ny mobil med syn-stöd har inhandlats och ja, man kan ju tänka sig själv hur det blir.
"Numera är jag mest bara en black-om-foten och hade jag inte Britt, hade jag förstås varit på ett äldreboende!" sa denne man som har sån integritet.
Birgitta - som har arbetat som kanslist inom skolväsendet - berättade om hennes första dag på Östergårdsskolan i Oskarström, utanför Halmstad.
"Där stod Ecke och en annan rektor (?) och tog emot oss och dom var så glada och vänliga, ja, jag glömmer det aldrig! Ecke, då var du fyrtiotre år!" sa Britt.
Nu har det gått femtio år sedan dess.
Minst.
Pratade med Sonja tidigare idag.
Hon nästan kvittrade.
"Du förstår Elisabet, det är så många vackra män som kommer hit och hjälper mig och nästan alla kommer från andra länder och en hade så vackert , burrigt hår så jag frågade hur han bar sig åt .., jo, han smorde in det med olivolja och liksom gnuggade in det hela och det var sååå fint, ja, dom är så vänliga!"
Att tiderna för besöken blir lite hipp-som-happ, ja, det spelade ingen roll.
Tänk, vad pratglada besök kan åstadkomma!
Heja dig, Sonja!
Jaha ja, det är så man får många vackra män som kommer och hälsar på... :-)
SvaraRaderaVet inte om Ecke varit i kontakt med syncentral eller synkonsulent? Om inte, så borde de göra det. Då kan man få hjälp och tips på hur man kan underlätta i vardagen med enkla knep. Och vad man som anhörig ska tänka på, t ex att inte lämna dörrar halvöppna, låta saker ha sin bestämda plats, ha mattor som ledstråk. Man kan få hjälp att märka upp vreden på spisen och mikron mm. Jag har erfarenhet av detta! ellem
SvaraRaderaHehe... jag ler åt de vackra männen! Min mamma var jätteglad över att det kom nya "flickor" varje gång från hemtjänsten, då fick hon berätta allt som hon redan berättat för de andra utan att någon tyckte att hon var tjatig. Eftersom det mest var lite allmän tillsyn två gånger i veckan, så gjorde det inte ett dugg att det kom olika.
SvaraRaderaAck ja - tiden går... hörsel och syn ska man glädjas åt så länge man har dem! Jag lider ofta av min taskiga hörsel eftersom så många sluddrar att jag måste anstränga mig enormt mycket för att hänga med i samtal. Jag blir trött i huvudet efter ett par timmar... och på fester där många pratar är det omöjligt.
Efter mina två starroperationer har jag insett att jag inte är så ung längre... Glad för varje pigg och frisk dag. Och så har jag insett att det kan vara en fördel med att inte vara odödlig, även om det känns vemodigt ibland.
Rexxie: jominsann .., du anar inte! Hon låter tio år yngre, tror jag.
SvaraRaderaellem: Ecke har redan fått synhjälpmedel, men nu var det ny mobil som skulle ordnas.
Det är otroligt så fort det har gått!
Bloggblad: jag minns när min pappa opererat sig i rumpan i Skellefteå och dom låg sex eller åtta män i samma stora sal och pappa som sa att sååå roligt dom hade det tillsammans och vilka granna sköterskor och biträden som kom in i salen och så otroligt trevliga dom var! Jag undrar om dom inte hade velat stanna kvar lite längre, dom där männen ,-) Mamma bara log när han berättade det hela ,-)