Upplopp i Malmö.
Domar i Köpenhamn och en av dem som kallblodigt avrättade en annan gängmedlem, trodde sig skulle bli frikänd, men fick tjugo års fängelse, eller var det livstid.
När han fick veta domen blev han uprörd och skrek åt rättens medlemmar.
Ja, ja.
Jag blir också upprörd över allt skjutande hit och dit.
Hur ska vi komma tillrätta med allt detta?
Ja, jag tycker att människor som likviderar andra ska buras in; dom är inte friska mentalt.
Men innan dess?
Hur integrerar vi ungdomar i vårt samhälle så att dom INTE lockas av snabba pengar eller drömmer om att bli höjdare i olika gäng?
Hur g ö r vi?
Det är ju ett evighetsprojekt ., att börja om från början?
Vad säger ni som eventuellt läser här?
Hur känner ni?
Jag får ont i magen.
Känner hopplöshet.
Maktlöshet.
Oro.
Här lever vi i en skyddad tillvaro, så långt från allt detta - och ändå inte -.
Alldeles för nära och inpå också.
Samtidigt.
Och här ställer du en så viktig fråga och det är nog det att ingen vet vad de ska svara på den...
SvaraRaderaAllt som oftast känner jag mig så liten inför alla de stora problemen som finns och mängderna av människor som motverkar förbättring. Det känns som så mycket blivit så mycket svårare i världen. Men det är förstås bara med den begränsade tidshorisonten som jag har, född i början av 1970talet och uppvuxen med en värld som bara blev bättre och bättre (hej Berlinmurens fall! hej slut på apartheid! hej fler och fler demokratier i världen!) tills den plötsligt började bli sämre igen (med 11 september, tror jag).
Det enda lilla svar jag vågar mig på är att jag tror att polisen är viktig. Och polisen har ju aldrig tillräckligt med resurser. Och i det sammanhanget reflekterar jag över några bilder jag såg på Sydsvenskans hemsida för ett par år sedan, som gjorde mig ganska bedrövad och en aning chockad. Det var från ett fullt polispådrag med fem-sex poliser och hundar dessutom - motiverat av att någon rapporterat att några tonåringar rökte cannabis. Min allra första reaktion var: så mycket av polisens högst begränsade resurser - på misstanken att någon konsumerade en lätt drog. Jag är inte nödvändigtvis drogliberal, men min syn är förstås färgad av att drogmissbruk och innehav för eget bruk är avkriminaliserat i Portugal sedan 20 år tillbaka. Det vill säga, polisen ingriper inte alls i sådana ärenden, det är en fråga för speciella arbetslag som tillhör de sociala myndigheterna. Utifrån ett drogpolitiskt perspektiv anses det av många vara en stor framgång, och jag vet i alla fall ingen som visar på att det varit ett felsteg, även om det förstås finns de som i princip är emot och inte kan acceptera att inte allt som har med droger att göra kan lagföras. Det vore intressant att se en beräkning på hur mycket polisresurser som skulle frigöras av ett motsvarande vägval i Sverige.
annannan: jag borde ju fråga en mig närstående - eller tre närstående - om just den saken. Det ska jag också göra :)
SvaraRadera