Elisabet

Dagens fönster ...

För tio år sedan tillbringade jag ett veckoslut i London, då tillsammans med Maria (som hade bjudit mig på resan!), hennes väninna Jennie, samt Jennies underbara mamma Kerstin (som för övrigt har födelsedag just idag). 

Det var där och då det här fönstret fångades.

Det var ett skrädderi där innanför och jag tog mod till mig och öppnade dörren .., pratade en stund med kvinnan som var föreståndare (kom från Cypern, ursprungligen) och så fick jag ta några bilder. 

Är det nånting jag verkligen saknar efter den här våren och sommaren, så är det möjligheten att sätta sig på ett flyg och åka till .., ja, t.ex London. Bara strosa omkring. Nåväl, den dagen kanske uppenbarar sig vad det lider, om något år eller så. 

Eller kanske är det så, att bara detta att man inte  k a n, gör att man längtar ännu mera? 

En vecka kvar nu till valet i USA. 

Jag tror fortfarande att Donald Trump kommer att stå som segrare, men hoppas att jag har fel. 

Ps. Tittade på Fråga Doktorn igårkväll, där en man som legat fyrtio dagar i respirator (covid) vittnade om de allra mest förfärliga historier om hur han upplevde det som att personalen ville mörda honom och att han höll på att drunkna. Samma version har jag hört från andra som berättat om tiden som nedsövd. Fy, farao! Jag sa till äldsta dottern igårkväll - hon var då på väg till jobbet och nu finns där nya covid-patienter och nu åkte skyddsutrusningen på - att nej, jag avstår nog respiratorvård, om-utifall-att. Ds.