Samtalet ...
Upptäckte igår att jag hade sex icke avlyssnade meddelanden på min mobil.
Två av dem visade sig vara från min kusin - det skiljer ett år mellan oss, han är yngre -.
Under hela hans uppväxt bodde han, faster och farbror i Norrbotten, för att sedan flytta till Östergötland.
När jag lyssnar av meddelandet hör jag tydligt kusinens östgötska dialekt.
Jag fattar det inte; han var ju ändå sexton år när flyttlasset gick söderut.
Han säger att om jag vill, får jag gärna höra av mig.
Så det gör jag.
Det blir ett långt prat.
Han är i det närmaste helt ensam.
Frånskild sedan länge, ena barnet är inte längre i livet, med det andra har han noll kontakt.
Inte med sin före detta fru heller.
Nu bor han i huset där han en gång hade familj. Han är pensionär och berättar att en gång, på ett bygge i Stockholm, träffade han en arbetskamrat som sa sig vara från Malåträsk, det som sen blev Malå.
Noll kontakt. Lever hon ens?
Den syster som fanns i hans uppväxt ., där skar det sig av någon anledning och när jag berättar att hon ju är död sedan flera år tillbaka, säger han att det hade han ingen aning om.
Han har ingen dator.
"Är det möjligt?" säger jag häpet.
Jo, det är möjligt.
Vi pratar om gemensamma minnen.
Sommardagar i Kalvträsk. Slåtter hos släkten; hos hans mammas (och min pappas) kusin Sigge. Vi pratar om lekstugan där på gården .., hästen Ingo (döpt efter Ingemar Johansson, då världsmästare i boxning) .., om hur kusinen brukade fiska i sjön och alla näckrosorna och om tidningsbuntarna som fanns i lekstugan, pianot i finrummet och vattenskopan vid diskbänken, den där hemska luckan i köksgolvet och hunden, han som hette Lubbe.
En katt fanns också.
Vi pratar också om förfäder.
Min farmor som var hans mormor.
Och min farfar - hans morfar -.
Det blir som prat-trådar att hålla sig till, då, när man inte har nånting annat gemensamt.
När det har gått alldeles på tok för många år sedan vi sågs, kusinen och jag.
Femtio, kanske?
Han säger att han saknar sin mamma nåt hemskt.
Hon hette Anna-Maria.
Jag berättar om en super-8-film som fanns när jag växte upp.
Det visar fladdrande bilder från min storasysters realexamen i slutet av 50-talet och vi har kommit hem från skolgården och nu ska det bjudas på middag .., släkten är på besök, kusinen är fyra år och har sjömanskostym och jag själv klänning och jag klappar min ena syster i baken - hon har en fin volangklänning - och det är sommar, kanske försommar mer än sommar. Min syster skrattar. Pappa ler mot kameran.
Och faster - kusinens mamma - är finklädd och glad, så där som hon ofta var.
(Att hon var en hejare på att baka drömmar, det kommer vi båda ihåg).
Och så säger vi att vi måste träffas, kanske när vi åker norrut till äldsta dottern med familj, då kan vi svänga av från E4:an, titta in och hälsa på hos honom.
Ta en kopp kaffe.
Ja, så där i all enkelhet.
Han frågar om jag är lika mörk som när jag var ung?
Nej. Jag är gråhårig, svarar jag.
"Helt otroligt!" säger han.
Jag säger att det inte alls är otroligt .,. om tre år blir jag sjuttio, om jag får leva till dess.
Så var det med det samtalet.
Jag har i år ringt några såna där samtal till personer jag inte träffat på länge. En gammal klasskamrat, vi skickar julkort till varandra men har inte träffats på många år. Och med anledning av en kusins dödsfall, ringde jag hennes dotter som är tre år yngre än jag. Vi har nog inte heller träffats på femtio år, trots att hon fortfarande bor i min hemstad. Vi pratade länge om hur livet är, vad som hänt och minnen av min faster som var hennes mormor. Så roligt det var och så annorlunda det är när vi nu båda är vuxna och har en massa erfarenheter av olika slag. Nästa gång jag kommer hemöver ska jag ta lillebror med mig och så söker tittar vi in till henne! Nu när nästan alla i den äldre generationen är borta ( har en farbror som fyller 94 i dagarna), känns det viktigt att ha lite kontakt med kusiner och de yngre. I alla fall så man vet att och var man har varandra. Så väcks det ju minnen hos varandra också. Lite påverkas man ju också av Coronan förstås. Man kan inte resa och umgås som man gjorde förr och som du skrev Elisabet, om man får leva. ellem
SvaraRaderaTänk så det kan bli av olika anledningar men fint att ni fick kontakt igen.
SvaraRaderaAngående dialekter. Jag fyllde 21 när jag flyttade till Östergötland och nog fasiken har det till min fasa smugit sig en både ord och betoningar som är mer östgötskt än ångermanländskt.
ellem: kanske är det så, att när den äldre generationen inte längre är kvar, griper man efter nånting annat .., och då blir plötsligt kusiner och nästkusiner viktiga .., en länk till nånting som var. Och särskilt om man har några minnen gemensamma. Så är det i alla fall för mig.
SvaraRaderaVonkis: oj, är du från Ångermanland! Där har jag släkt på mammas sida, men en bit tillbaka i tiden.
Jupp, kommer från Övik med rötter från Nätra och Grundsunda :-)
SvaraRadera