Om lille Robin, Rolf och en humla.
Det är den som syns på bilden här ovanför (och nedanför). Inger tog bilderna.
Foto: Inger.
Rödhaken, som fick namnet Robin, har mer eller mindre bosatt sig under en gran på Ingers snörika tomt och där - liksom på andra ställen - har den fått mat, för att sedan flyga in under granens grenverk.
Ofta har den även suttit på hennes altan och nej, det var inte meningen att få den tam, men oändligt roligt har vi förstått att det varit. Det har flera gånger hänt att jag på dagarna kommit att tänka på den här fågeln och funderat över om den alls skulle klara vintern med kylan hemmavid?
Foto: Anders, sonen.
Idag skrev Inger så här på sin facebooksida:
"NÅGOT FATTAS, när jag tittar ut genom köksfönstret. Den lille rödhaken Robin finns inte mer. I morse när solen just visat sig o ljuset var på väg tillbaka möttes jag av en tråkig syn, när jag öppnade ytterdörren. Resterna av en liten fågel låg på altanen. Robin."
Så gick det alltså.
Alldeles naturligt är det förstås att en fågel blir mat till en sparvhök eller någon annan hungrig typ och vi är många som verkligen inte är veganer utan glatt kalasar på hårt drivna/uppfödda kycklingar eller äter kotletter och inte vet vi hur den slakten av kossan gick till (men man hoppas ju att det inte var som det som visades på tv), men en liten rödhakes död .., den får många av oss läsare att bli lite ledsna, mig (jag) själv inräknad.
Det finns liksom ingen logik i det hela.
För så är det ju, att inte det minsta kände jag den arma humlan vilken i somras dråsat ner i vattenkannan och var nära att drunkna .., tills jag lyckades fiska upp den och därefter ägnade säkert en timme åt att försiktigt, försiktigt torka av den våta "pälsen".
Och med mina knotiga fingrar strök jag - så varsamt jag bara förmådde -
humlan över huvudet.
Till sist flög den iväg och jag kände mig såå glad - men där fanns också en känsla av att ha förlorat en liten kamrat.
Nej, det är inte mycket man förstår av det mänskliga psyket.
På Ingers facebooksida räknar jag i skrivande stund till tjugoen kommentarer.
Några ser ut så här:
"Nej, men så sorgligt! Jag pratade om dig och Robin igår. Må han vila i frid på sin sista flygtur mot evigheten!"
"Nej, men så trist! Och jag som nämnde dig och din rödhake idag! Den var nog ett lätt byte för sparvhöken som förstås också är hungrig. Tack för att vi fick se den!"
Och apropå den lille rödhakens död och detta med hamstern Rolfs gravplats, skriver Inger själv så här:
"Jag blev riktigt ledsen när jag kom ut på altanen.
Såg en hel kyrkogård i Vuoggatjålme för många år sedan, full med små, små kors och stenar. Det visade sig att barnen hade begravt fjällämlar och andra smådjur där".
Så tack till dig lille Robin vill jag säga, för den glädje du gav oss under en för övrigt tämligen covid-deppig tid i januari år 2020.
Man ska vara rädd om djuren. Uppskatta dem. Förstå att de hör till. Inse att de behövs för balansen i naturen.
SvaraRaderaTråkiga saker sker ändå med dem. Och det mesta får vi aldrig veta något om.
Bert Bodin: Nej, hur ofta ser man döda fåglar, annat om katten tagit nån? Aldrig. Jo, överkörda förstås.
SvaraRadera