Vad det betyder ...
Så här var det ju. När jag föddes var mina systrar tio och tretton år. Deras mamma hade gått bort fyra år tidigare, pappa hade gift om sig med mamma och så kom jag då. Tidigt flyttade systrarna hemifrån och jag blev ensam - oftast med pappa - då mamma ju nästan bodde på sjukstugan.
Ibland åkte vi till Risliden, Talliden eller Bjurträsk och hälsade på pappas före detta svågrar. Alla var så underbart snälla och jag hade ju flera kusiner, ja, det tog många år innan jag insåg att nej, det här är i n t e mina kusiner, utan mina systrars. Jag minns så tydligt hur ledsen jag blev! Plötsligt kändes det som om jag var en bit av pusslet som inte hörde till.
Som vuxen tänker jag att det kanske är därför som det är så viktigt för mig med släktbilderna från mammas sida .., (på pappas har vi inga) , dom ger liksom ett sammanhang. Och när morbror Olaf begravdes och det vid kaffestunden efteråt togs en bild av kusinernas händer (utan att jag bett om det) och även moster Lisbeths, så värmde det hjärtat hur länge som helst efteråt.
För en stund sedan ringde min mobil. Det var på Messenger, med bild och allt och den som ringde upp var mina systrars kusin Sören. Hans pappa - Sigurd - var bror till deras mamma och jag tyckte alltid så mycket om Sigurd och hans fru Rut.
Det är evigheter sedan jag pratade med denne Sören (inom släkten känd för att vara en rolig typ, bra på historier och med en härlig självdistans) och det blev ett sånt HÄRLIGT samtal.
Efter ett bra tags surr berättade jag om detta, ja, när jag upptäckte att vi inte var släkt på riktigt och hur besviken jag blev. Då berättade Sören att han arbetat med flyktingar vilka kommit till vårt land och hur man liksom kunde uppgraderas till kusin; att det på något vis var en hedersbetygelse. Och nu skulle jag bli uppgraderad.
Det kan tyckas så banalt, så barnsligt och naivt, men jag blev så g l a d!
Och vi sa att när vi - kanske till hösten - åker hemöver, då ska vi stanna till i Skellefteå och hälsa på Sören och hans fru Gunilla och då ska jag dubbas (om inte annat med en kökskniv) till riktig kusin!
S o m jag looooog.
Och som jag längtar!
Släkt som är släkt och som inte känns som det, och släkt som inte är släkt men känns som det, det är något att tänka på.
SvaraRaderaHär får du en helt annan historia. Överst på den översta bilden i ditt inlägg står ett namn som mina ögon fastnade på. Azevedo är ett väldigt portugisiskt namn. Jag googlade nyfiket, och hamnade hos en Brasilien-född konsertpianist som bor i Växjö.
Här kan du höra henne prata lite om sig själv och musiken, och framför allt spela. https://youtu.be/tH7d5EZPt_0
Tänker att man också kan känna mer samhörighet med personer man inte är släkt med än de man är släkt med.
SvaraRaderaNågra av mina kusiner har jag inte sett på evigheter och de har aldrig tagit något initiativ till hålla kontakt. Träffar kusinerna som borta over there oftare än några av de i Sverige. Jo jag kan också ta kontakt men känns konstigt. De som bor i USA känns mer nära än trots avståndet.
Mina gamla vänner sen ungdomen känns mer som släkt tänker jag också. Gemensam historia och de har alltid funnits och finns även om vi ses varierande ofta. Vet att de finns och de dömer inte.
annannan: vilken iakttagelseförmåga! Ska lyssna! Tack!
SvaraRaderaTurtlan: precis! Vi har ju bptt långt ifrån dom två äldsta barnen sedan dom var .., ja, sedan dom gick ut gymnasiet och dom har vänner som dom hållit ihop med hur länge som helst och som nog är som en familj för dem.
Min mans efternamn är Azevedo :-)
SvaraRaderaHmmm, du menar alltså att mina kusiner inte är kusiner bara för att morfar hade 13 barn med fyra fruar? Äsch, tror jag struntar i det och är den som mina kusiner ändå! 😁
SvaraRadera(inte "är den", ska stå "ser dem...")
SvaraRaderaRexxie: ja, för mig blev det ledsamt. Jag kände ju alltid att mina systrar - av förståeliga skäl - hade så mycket gemensamt och det var långt till mammas syskon och till mormor och även till kusinerna ., och så föll dom där som jag trodde jag var släkt med. För mig, som ofta kände mig ensam, var det så trist.
SvaraRaderaCecilia i Houston: förlåt att jag inte svarat dig. Det är så numera för mig, att jag får inga aviseringar om kommentarer som förut - då kom dom på mejlen -. Nu ser jag ju att jag kan kolla dagligen där mina inlägg finns och då är det ju en enkel match.
SvaraRaderaHar din man möjligen portugisiskt påbrå?