Elisabet

Ny vecka, ny giv ...

Grått, grått, grått. 

Dis och dimma. 

Men ändå .., en bra dag. 

Tog Harry på promenad och idag gick jag - utan bekymmer - ner till havet och jag kände tydligt att det var betydligt mer kraft i mig! Om ni visste hur fascinerande det är; detta att kroppen liksom skruvas upp ett snäpp, ungefär som en gammaldags mekanisk leksak med nyckel att vrida upp och så snurrar eller går den en stund. 

På samma sätt är det när nyckeln snurrat till utgångsläget, jag menar, det är likadant med min kropp. När jag svängt höger vid bäcken och gått in i hästhagen (hela tiden håller Harry koll på matte och stannar och vänder sig om och väntar på mig .., så där var 25:e meter) och kommer ut på parkeringen, då ..., har nyckeln snurrat klart. 

Då är jag jättetrött! 

Så jag slår mig ner på en bänk, en sån här "trädgårdsmöbel" som sitter ihop - två bänkar och ett bord i ett - kanske fem minuter, inte längre, sen tar jag mig hemåt. 

Och tänk, att jag såg ett litet gäng ejdrar långt från land och mobilkameran kan vara bra ibland, men inte på långt håll .., men ni förstår väl ändå.

Harry som väntar och kollar in.

Detta hände aldrig tidigare.

Jo, vi tog oss hem och jag dråsade ihop i en trädgårdsstol och satt där en stund och Harry kom med nosen mot min hand och jag tänkte att bättre vän finns väl knappt i världen, än en hund som älskar en totalt förbehållslöst? 

Kanske någon tänker att det är vansinne att ge sig ut på promenader som tar andan ur en, men det tror inte jag. Att ligga raklång på soffan tror jag inte på. Jag försöker gympa lite och få styrka i benen och magen och jag  m å s t e  testa och se vad jag klarar av. 

Å, sicken lycka att - även om orken tryter på slutet - känna att livet eller kraften kommer åter! 

Och nu sjunger Zara Larsson "Look what You have done", den där sången jag hörde från Carina Bergfeldts show, då på sjukhuset när jag började gråta så mycket. Rätt musik kan bli till nycklar till inre domäner man knappt visste inte om. Låsa upp ångestfyllda rum. Betyda så mycket. 

Så var det för mig. Tack Zara!