Lördag i april ....
Ja, k a n man tänka sig ...!
När jag var liten - kanske gick jag i lågstadiet - önskade jag sååå att där hade funnits fler syskon i familjen Nilsson, eller i alla fall fler i min egen ålder. Med systrar som var tio respektive tretton år äldre, blev jag den största delen av uppväxten ensam hemma med mamma och pappa. Mest med pappa; mamma arbetade ju nästan jämt
Rigmor och Birgitta är helsyskon och så kom jag ju då såklart så där med deras "nya mamma". Det kan inte ha varit alldeles enkelt.
Bilden: den äldsta i sitt hem på landet i Skåne. Kanske är hon i färd att bjuda oss på kladdkaka och kaffe?
Min äldsta syster Rigmor .., ja, men tänk, vad hon betydde när jag låg på sjukhuset. Var gång jag ringde henne och hörde hennes röst började jag gråta och vilken trygghet hon var!
Och Birgitta som bor i Australien, så alldeles förfärligt tomt det skulle bli utan hennes mejl som jag - liggandes i sängen - läser var morgon.
Ja, men åå, vilken glädje att ha syskon!
Själv blev jag tidigt gravid och när jag var tjugotvå, då fanns två småtöser i familjen.
Det är dom som syns på bilden .., här är vi på fotbollsderby i Solna ..,. mamman, Maria och så Anna.
Inte ens med bästa vilja i världen kan jag påstå att döttrarna älskade varandra under tonårstiden, men nu, nu är det annat ljud i skällan!
Ytterligare tio år senare, kom ättapjötten.
Nu var dom tre syskon.
Sällan - eller aldrig - har jag blivit så rörd av detta med att ha syskon, som när i alla två av ätteläggarna med respektive + pv, deltog i Toughest i Göteborg, det var ett par år sedan. (Den äldsta deltog i hejaklacken). Tillsammans var det dom ett lag och bilden visar liksom en "vägg" där var och en skulle ta sig upp (mycket högre än det som syns) och Anna blev liksom hängande och försökte sprattla sig upp över kanten.
Han som är lillebror och stark som en björn (tycker mamman) var redan där uppe och nu tog han fatt i Annas händer och drog upp henne. Ja, jag kanske är överkänslig (efter dom här veckorna, ja, månaden, är för övrigt känslorna "all over the place") och jag hade allt sjå i världen att inte börja gråta, så rörd var jag. Det blir jag fortfarande när jag ser bilderna och kommer ihåg hur det var.
(Bilden fanns idag på familjechatten och är inte tagen av mig, kanske exets fru Karin?).
Summa summarum: sååå tacksam är jag att jag fick växa upp med syskon och lika tacksam att den förstfödda fick två syskon. Det är ju nu verkligen inget man kan ta för givet och många är glada och nöjda över att ha vuxit upp som ensambarn, med dom fördelar det innebär.
Så .. , tack livet som gav mig två storasystrar! vill jag säga.
Undrar om vi sladdbarn blir på något speciellt sätt, bara därför.
SvaraRaderaMina systrar är 9 resp. 7 år äldre än jag. (Nej, jag skriver inte "mig".) ;-)
Jag tänker ibland att syskon är det bästa jag kunnat ge mina barn ❤️
SvaraRaderaBert Bodin: säkerligen, det tror jag nog. Jag har egentligen alltid haft lättare att umgås med äldre människor, än med dom i min egen ålder. Men oj, så jag ändå tyckte om att vara hos kamrater med syskon som dom kivades med. Lite dubbelt.
SvaraRaderamossfolk: ja,jag håller med!