Elisabet

Måndag i maj ...

Nästan hela tiden tänker jag på den vitryske unge mannen och den skräck och rädsla han måste ha känt inom sig, då, när han anade vad som var på gång. Vilken fasa! Går in på Belarus ambassadsida i Sverige och tänker att ..., ja, jag vet inte ens vad jag tänker, bara att jag måste få utlopp för all den frustration jag känner! 

Åker och handlar. En äldre man står bakom mig i kön till kassa 1 och han är så irriterad för att kön är lång och där inte kommer någon till den andra kassan. Men egentligen är kön inte alls lång, utan det mesta beror på avståndet som vi ska hålla och på golvet finns gula markörer för att hålla oss ifrån varandra. 

Jag minns den mannen från tiden när jag själv arbetade. 

Alltid så stressad, trots att han är pensionär.

Tittar till den nyplanterade pionen som tycks ha acklimatiserat sig bra. 

Dillpion .., jag hade aldrig hört talas om den! Ler för mig själv när jag ser pv:s konstruktion för att stötta upp pionen. 

Pinnarna är ju fina, men ...., nog hade vi väl kanske haft några mer graciösa snören ,-)

Och från Malmö kommer en videochatt med lillkillen som sitter på en pinnstol och tittar ut mot altanen som ska få tak och glasas in och detta är ju spännande så det är inte sant! Två män arbetar där ute och helst skulle nog lillkillen vilja göra dem sällskap, men så blir det inte. 

Nu är klockan snart tre och jag har lyckats hålla mig vaken efter lunch, men jag är så trött så jag ser dubbelt. Det är ju inte klokt. Hur länge ska detta pågå!

Från Spotify sjunger Sade sååå vackert. 

Jag ser två ekorrar skutta upp och ner för eken. 

Och på soffan sover Harry ihopkurad.