Elisabet

Dagar kommer och går ... (verkligen en djup insikt, eller inte).

Fr.v. store krabbfångaren ..., Elliot i gul regndress med mamma bakom, samt AP med Edvin.

Dom kom i fredagskväll vid halv åtta. Det var sonen med familj från Skåne och AP från Ekerö. Vad gjorde vi? Jo, det blev ett kvällsdopp på fredagen och morgondopp i regn på lördagen och krabbfiske samma dag, men då tillsammans med bonuskusinen Edvin som - tillsammans med mamma Hilda - kommit med buss från stan. 

Det skiljer nio månader mellan gossarna - Edvin är äldre - och fungerade så bra dem emellan!

När de gäller krabbfiske anar jag vem som har mest roligt. 

Det är trettiofemåringen, han med blå regnjacka. 

Tio krabbor fick dom upp i rask takt och jag tänkte i morse, att en sak som man märker skillnad på när barnbarn blir lite större, det är att man skapat minnen åt dem. 

När jag nu på morgonen frågade Elliot hur många krabbor vi fick igår, visade han genast upp alla tio fingrar! Jo, ett litet minne har kanske fastnat.

Att pillra på - och få fram ljud - på stränginstrumenten som hänger på väggen, ja, det var himla kul ...., eller att rita på papper (men ännu hellre på mattan!) eller klinka på pv:s piano .., eller lägga pussel eller klappa Harry .., allt gick an. 

På eftermiddagen blev det buss hem till stan igen, då Edvin idag ska åka på utflykt norröver, med sin pappa och sina kusiner.

Fler minnen som skapas. 

Att på morgnarna köra till Solhagas bageri och köpa bröd och som lillkille få en egen papperspåse med en källarfranska (med lite mjöl utanpå) att hålla i. 

Man kan också plocka vinbär från busken vid det gula huset och kalasa på dessa på väg till bageriet. Och innan man åker hemåt, får samme gosse plocka jordgubbar och ännu mera vinbär och lägga i en liten bytta - att kalasa på under hemfärden -. 

Tio minuter efter att barn och barnbarn tackat för sig och kollat en sista gång så inget blev glömt, kommer Sigge hem. Han är den typen som håller sig borta när det är många bilar på uppfarten .., kanske aningen orolig att det ska vara äldsta dotterns hund Charlie som kommit, och om två veckor kommer ju även lille Steven hit - nytillskottet - men Sigge vänjer sig väl. 

Och nu ....?

Nu är här så tomt och tyst, precis som det en gång var när Emma och Emil var i samma ålder och dom åkt hemåt. 

Jag har slängt tvätt i maskinen, dammsugit och gosat lite med Harry - det är han som skymtar i soffan -. Jag har också läst era kommentarer angående håravfallet. Det är inte stora  s j o k  som faller, utan när jag rör håret, får jag kanske tjugo strån i handen, var gång. 

Idag sa pv för första gången att ..."oj, så tunt ditt hår har blivit!" 

Verkligen uppmuntrande! 

(Det går an att säga det själv .., men värre när någon annan kommenterar det).

Ja, ja. Det är som det är. Tack för goda råd, ni som kommenterade på förra inlägget! Jag har så fruktansvärt ont i min brutna (men nu lagade) handled - den är svullen och varm - så jag tackar er här (för era tankar ang. hårtappandet) så behöver den handen inte anstränga sig så mycket. 

I morgon väntar besök hos arbetsterapeuten på sjukhuset och sen nåt betydligt trevligare: då får vi påhälsning och övernattning av rara vännerna från Värmland; nämligen Turtlan och hennes M. Ska bli sååå trevligt!