Elisabet

Gårdagen och en sorg ...

Igår körde vi via Göteborg till Alingsås för att hälsa på min f.d. svägerska. Det blev några timmar med sååå många känslor av olika slag, men jag är glad att vi ändå åkte dit. 

Hon hade nyss blivit duschad när vi kom och vi möttes i korridoren. Vi hade munskydd på oss och hon tittade på mig och sa "vem är du?"

Så tog det någon timme kanske innan hon piggnade till; vi gick på en "stapplig" promenad i den vackra trädgården och slog oss ned i skuggan under ett träd och hon var så trött, så trött och sa just ingenting. Jag masserade hennes axlar och rygg och satte upp hennes numera halvlånga hår .., höll henne i handen och berättade om tider som varit och allt vi varit med om tillsammans. 

Det handlade om resorna till Grekland .., och i Tyskland och alla våra besök i Göteborg, härliga sommarveckor på Tjörn .., eller hemma hos henne och maken i Floda. Allt sånt. Jag tror inte att hon kom ihåg nånting av allt detta, men det glimtade i alla fall till mellan varven - i hennes blick - och ibland log hon. 

Svägerskan för ett antal år sedan. 
Gissa, om hon var populär hos släktens hundar!

Här är det Nelly som får en bit skinka.

Innan vi åkte hade jag skrivit ner sånt som man kan binda minnen med - eller kanske väcka minnen med - men det förstod jag, att det var nog meningslöst. Å andra sidan kunde ju personalen få en inblick i hur Elenor en gång var, när allt var som vanligt. Nu står detta inramade på Elenors bokhylla.

I vintras skickade jag ett Postens vykort till henne - det är det som syns på bilden - just för att kanske väcka minnet med. Nu tog jag det här kortet och höll upp det intill mig själv och sa "men vem är det här, känner du igen henne?" 

Då log hon och sa "men det är ju du!" 

Så självklart!

Då looog jag. 

(Kortet togs när jag hade gott om hår).

Personalen - dom vi mötte - var så vänliga!

Vi hade tagit med oss bakelser och kaffe och innan vi visste ordet av, så kom en ur personalen med vackra assietter och kaffekoppar (Rörstrands Mon Amie) och Elenor blev så glad. Så omtänksamt. Så vackert.

Innergården, ja. 

Den var liksom elipsformad med lätt böjda längor i samma färg. Somliga var bostadsrätter, andra tillhörde gruppboendet och alla tycktes ha uteplatser. 

Inne på gården fanns "rum-efter-rum" med sittplatser och en porlande fontän och en liten sädesärla spatserade omkring där vi satt .., jag masserade den före detta så älskade svägerskan på ryggen och på axlarna och hon suckade och sa "Men Guuuud, se skönt!" 

(Ja, hon sa just "se", som man ibland säger hemma).

Det var den näst längsta meningen under besöket.

Jo, det var en slags sorg, men också en glädje. 

Och en tacksamhet över att fått ha denna Elenor som svägerska.

Det torde väl vara högst troligt att man en gång själv är den som inte minns vem som kommer .., som inte kommer ihåg allt det roliga man haft tillsammans - där allt blir till dimma -. 

När vi skulle åka kramade jag om henne och pussade på kinden som var så len. 

Då sa hon, med låg röst; "nästa gång ni kommer, då ska jag bjuda hem er till mig". 

Det var den längsta meningen.