Kväller ....
Två sprutor och förhoppningsvis antikroppar, nej, jag tror mest på förkylning, men ändå letar jag här på bloggen efter inlägg för att se hur det hela började, då, när vi var så sjuka. Det visar sig att jag har tagit bort det mesta från dom veckorna - varför vet jag inte riktigt -, men på Instagram, bland mina sju miljoner inlägg, där kan jag följa förloppet från dag 1.
Vad står där?
Jo, jag läser om trettionio graders feber och mer än så och total orkeslöshet.
Illamående.
Värk i hela kroppen.
En förlamande trötthet.
Till sist orkar jag inte ens skriva ett enda litet inlägg och då förstår man ju att då var det illa ställt.
Och så fortsätter det framåt .., efter några dagar med syrgas på infektionskliniken börjar krafterna återvända, men jag är nästan konstant ledsen .., gråter när jag talar med min syster i Skåne eller med barnen och en sköterska frågar om jag kanske vill ha kontakt med en präst?
Jag tackar nej.
Nästan sex månader senare - ikväll alltså, när jag skrollar mig fram på instagram - upptäcker jag från den tiden hundratals vänliga och uppmuntrande kommentarer vilka aldrig blev besvarade - förmodligen orkade jag inte - och när jag väl kom hem, var jag i sån mental obalans och hjärnan hängde inte alls med.
Inte själen heller, för den delen.
Och det varade länge.
Bilden här ovanför, den passar så bra till det hela, för ungefär så kändes det.
Som om man hade blivit ett "sten-skravel" som vi säger hemma.
Total oreda inombords.
Nu tycker jag mig må bra, förutom andfåddheten. Rent omöjligt är det att ta längre promenader och uppförsbackar är ett elände.
Kanske blir det bättre?
Nåväl.
Vad jag tänkte säga - eller skriva - det var att efter att ikväll ha läst alla kommentarer, så vill jag till er som tittar in här säga ett stort och innerligt tack för dom där oändligt vänliga hälsningarna som betydde så mycket! Kanske har jag redan tackat, men det må i så fall vara hänt.
Det var som att .., ja, som att vara inbäddad i värme.
Och nu ska jag titta lite på min favoritfilm, italienska Cinema Paradiso som visas på tv.
Var det så att du tog bort inläggen för att du fick för mycket oombedda råd? Krya på dig från vad det nu är du dragit på dig.
SvaraRaderaAnnannan: så kan det ha varit.
SvaraRaderaJag minns det där. För jag var en av dem som engagerade mig. I synnerhet i början då Elisabet själv frågade hur proportionerna i hemgjord vätskeersättning skulle vara. Herregud, vilket liv det blev om detta - vi var många många som var pålästa och insatta och gav helt vettiga och adekvata råd utifrån vad man visste då. I min värld är detta omtanke och omsorg. För en del blir det bara irritation (flera kommenterade ilsket just hur förbannad man blir över det märkliga uttrycket ”oombedda” råd). När det händer mig - för så är det för alla om man är öppen med sin situation - blir jag bara glad, rörd och tacksam över just engagemanget. Sen behöver man ju inte följa råden man fått alls!
SvaraRaderaMonet: ja, så var det. Och det kändes olustigt när för mig helt främmande människor började diskutera min hälsa och ja, man får skylla sig själv när man har ett öppet konto - det är jag medveten om - men det blev sån otrevlig stämning och det var nog därför jag raderade det hela :)
SvaraRaderaJa, just det - det var en namne till mig som du inte kände som ”hakade på ” det jag skrev. Det blev i och för sig olustigt för mig också eftersom det verkade som om vi kände varandra, viket vi inte alls gjorde. Men värst tyckte jag det blev med rabiata ilskekommentarer (och du vet säkert från vem) till mig och andra om just detta med ”oombedda råd”. Jag vidhåller att - om man känner varandra - är det helt ok och vittnar om omtanke och medkänsla om man på olika sätt visar att man bryr sig om. En del ger råd, andra tipsar, de flesta önskar mest bättring och skickar krya-på-dig-hälsningar. Personligen tycker jag man ska vara glad över alltihop - det finns ju människor som inte har någon enda som bryr sig om!
SvaraRaderaMonet: Det skulle stå "anonyma" människor .., inte främmande.
SvaraRadera