Elisabet

När man slappnar av ...

Det kan inte vara alldeles enkelt att ha mig till sambo. 

Jag undrar - på riktigt - hur många gånger pv har ångrat sig ,-) 

När han nu skulle segla iväg tillsammans med sina bröder, märkte jag så tydligt hur stressad han var. Då börjar han dompa i golvet när han går och rör sig med mycket snabbare steg .., han lägger bort saker och jo, jag förstår att det är mycket att tänka på  ..., m e n .., det gör även mig orolig. 

Allra mest har jag oroat mig för att vinden skulle få fatt i båten - under själva bogseringen - den väger ju mer än sex ton och för min inre syn (där sker mycket!) såg jag hur vår båt då skulle ramma någon av dom fina och säkert superdyra Arconabåtarna som ligger så behagfullt bara en bit ifrån vår plats. 

Det hade varit nånting det. 

Nåväl. 

Jag skjutsade in pv vid halv tio och halv elva skulle hans bröder komma. 

En från Småland, den andre från trakten utanför Lund. 

Dom kom exakt samtidigt till hamnen. 

Det är Tommy från Fallnaveka utanför Ljungby, som är på bilden här ovanför. 

Den äldste av dem. Ingenjör från början, aktiv politiker , har arbetat någonstans i Afrika och gjort militärtjänst på Älvsnabben. 

Alltid glad. Alltid. 

Och alltid får man en sån varm kram var gång vi möts. 

Här, till höger, är Ulf, den yngste i brödraskaran. 

Skorpion .., musiker, har två hundar, sjunger och spelar på äldreboenden och är väl ingen seglare direkt, men bra ändå att hänga med. 

Båda bröderna - eller alla tre - är lika trevliga. 

Snälla. 

Som gift hade jag två svågrar - Conny och Leif - och jag kände precis samma sak för dom två .., lika rara och fina och underbart snälla och omtänksamma. 

Tänk, vilken tur man har haft! 

Bilden visar precis när det är dags för bogsering. Där är Peter som med sin snipa ska dra dem ut .., det är han som står och pekar med vänsterarmen och han har sällskap med Björn och den evigt skällande hunden Max. Det var det här momentet - ut ur hamnen - som gjorde mig orolig. 

Men så kom Eva och hennes halvlånge man och redan tidigare hade Börje - även han heter Göransson - från Värnamo (men har sommarhus här) dykt upp (hade läst i Lund tillsammans med Tommy) och hans son och barnbarn.

Oj, så skönt det kändes! 

Tryggt! 

Så stod vi där och tittade på när vår båt drogs ut så fint .., och Peter och Björn vände kosan till hamnen igen och vi som stod på piren andades ut. I alla fall några av oss. Och det vinkades och här står ett av Börjes barnbarn vars shorts gick sönder när han skulle upp ur båten (han hade kollat lite). 

"Dom var ju ändå för små ...", sa han farfar. 

Såååå lättad och lycklig jag var! 

Eva och den halvlånge stannade kvar .., jag tog en simtur i ett för dagen något svalare hav (men skönt ändå) och sen tänkte jag att nu lägger jag bort min rädsla. Nu får det bli som det blir. 

Sist jag hörde av dem siktade dom Varberg och då hade vinden lagt sig lite .., aj, aj, det får ju helt inte bli helt stiltje när dom inte har någon motor. 

Så var det i förmiddags!

Klockan 19.00

För en timme sedan kanske, var dom i närheten av Kungsbacka.