Elisabet

Resumé av en dag i augusti ...

Vad gör man då?

Ja, man kan besöka sjukhusets arbetsterapeut och numera hittar jag hur bra som helst och behöver inga målpunkter .., ortopeden och terapin ligger en bit bakom själva huvudentrén - längre upp liksom -Det är förstås ett ålderstecken; detta att man plötsligt har frikort till medicin (varade bara i två veckor, men ändå) och inte längre irrar omkring på fel våningsplan eller helt enkelt i fel byggnad. 

Som vanligt är jag ute i god tid; mer än halvtimme innan det blir min tur, så jag hinner ta mig en titt på konstverken som sitter liksom i gången när man kommer in. Där finns Hippokrates - läkekonstens fader - men honom glömde jag bort. Kanske en annan gång?

Men denna fick jag med. "Ett gott humör är den bästa läkaren". Förlåt käre konstnär, men för mig är detta nästan svammel och i det närmaste ett hån för den som är allvarligt sjuk och kanske inte har så lätt att visa upp ett gott humör. Och måhända var det inte alls konstnärens ord, detta med det goda humöret, utan någon läkares?

Men fint är det, det tycker jag. 

Jag har tid halv två och på pricken då kommer en blond kvinna som heter Annika och säger att det är min tur. Hon tar mig till ett behandlingsrum som mer liknar ett kontor och säger att jag kan slå mig ned i stolen - en typ av kontorsstol på hjul - och så får jag, om igen berätta om hur det smärtar i handen, faktiskt dygnet runt, men värst är det om nätterna. 

Annika är så vänlig och rör försiktigt vid handen. Vänder och vrider. Stryker med sitt långfinger över ärret. Frågar om det gör ont? Hon ber mig vända på handen ., på båda händerna .. och hon säger att hon ska kontakta den läkare som opererade mig och kanske får jag träffa henne och kanske - men bara kanske - blir jag röntgad. 

Det är det jag själv vill. Ja, vi får se hur det blir. Säger man sedan att allt ser bra ut, rent av perfekt, då köper jag det. Då är det väl helt enkelt smärta som så småningom ska ge med sig. 

Åker hemåt. I Haverdal börjar det  ö s r e g n a  och jag tänker på sovrumsfönstret som står öppet och tänker (oj, vad jag tänker!) att nu blir inte pv glad (han är på väg hem på cykel och kommer att vara hemma före mig), men vi är hemma nästan exakt samtidigt och han har redan stängt fönstret och nu var det ju sol när jag åkte in till stan, så ...

Några timmar senare får vi besök av Eva från Tyresö och hennes halvlånge man. Vi sitter i vardagsrummet och mest pratas det båtmotorer. El eller diesel. Det pratas även om bilar. Leasing? Hybrid? Enbart el?  

Vi pratar också om vikten av att ha ett arbete - eller i alla fall en meningsfull uppgift här i livet - även om den är till synes enkel. Typ Samhall. 

Men mest pratas det båt. Det bestäms också att pv och den halvlånge ska spela tennis i morgon och efteråt blir det middag i Haverdal. 

Senare på kvällen tittar jag på ett program om ett norskt par vilka investerar i konst. Nej, inte investerar ., s a m l a r  .., på grund av (eller tack vare) ett uppenbarligen genuint intresse. Programmet heter "Konstsamlarna" och kan ses i hela världen, ja, i ett halvår till.