Elisabet

Dagens fönster och vikten av att kunna ankra ...

Att lämna södra Lappland med enkelt leverne med lagård och rum-för-resande och långt i fjärran fjäll, för att i stället hamna som hembiträde i Anderstorp i Skåne hos en provinsalläkare och hans familj, ja, men det kan inte ha varit alldeles "tvärenkelt". 

Ett helt annat liv var det. En annan tillvaro.

En slags trygghet. 

Ett ankare.

För mamma blev familjen Jönsson, grannar till doktorsfamiljen, vänner för livet. 

Det var där hon fångade Tant Jönssons vackra amaryllis.

 

Och en annan familj; ett annat ankare. 

Mamma står intill mannen på bilden och längst uppe på stentrappan syns Ingar Jönsson.

Har jag någonsin träffat en människa med sånt härligt skratt?

Ingar arbetade - då, i min barndom - på en telegrafstation i Malmö.

Kvinnan i rutig klänning var från Danmark (från Naestved, det kommer jag plötsligt ihåg) och hon kom också och hälsade på hemma. Undrar om det inte är hennes föräldrar som syns på bilden? 

Måhända är bilden rent av tagen på Själland?

(När jag skrivit det här, funderar jag över om jag själv haft mänskliga ankare i mitt liv?

Jo, utan tvekan. Första året i Sollentuna: kvinnan ovanför oss som var från Grangärde i södra Dalarna. I Kungsängen var det Elsa från Hälsingland. I Skåne min syster. 

Här, i Halland, har det nog varit Friherrinnan. Och egentligen är nog "ankare" fel uttryck; mer ett tryggt ställa att lägga till vid.)