En sak som verkligen förundrade mig - eller kanske inte ändå - är hur snabbt det gick att uppleva gemenskap med människor som var i samma situation som en själv. Så var det på sjukhuset. Efter en dryg vecka tillsammans, tänkte jag .., att om jag skulle gå hädan, så gjorde jag det i alla fall bland likasinnade. Bland vänner.
Och när jag för någon timme sedan gick ännu en sväng mötte jag Stig.
Med Stig är - eller var - det så, att det blev precis som för mig när han hamnade på hjärtmottagningen. Han hade av en sjuksköterska fått rådet att uppsöka läkare och vips, så blev det ballongsprängning och stents och det var sju år sedan och Stig mår sedan dess som en prins.
Han har alltid hållit igång. Spelat tennis och golf och rör sig ännu mera nu, än tidigare.
En bra stund står vi och pratar. Minst tiotusen steg per dag går han, i ur och skur.
Jag frågar om jag får berätta om honom?
Jodå, inga problem.
Får jag ta en bild också?
Absolut! säger han.
Härligt när det går så bra!
SvaraRaderaNu har jag scrollat och läst ifatt, men är lite för lat för att kommentera varje del för sig. Tycker som vanligt om dina tankar och iakttagelser.
Bloggblad: det behöver man inte heller, men kul när det händer! Tack!
SvaraRaderaTänk - lite av den där gemenskapen hann jag uppleva under min korta sejour på sammanlagt två och en halv dag i Umeå . Alla medpatienter där var ju inne för samma sak som jag, så vi pratade om våra erfarenheter. Träffades också på patienthotellet. Låg ju bara en natt på sjukhuset.
SvaraRaderaBert Bodin: det är ju egentligen - enligt mitt sätt att se det - tämligen naturligt. Just för att alla är där på grund av i stort sett samma sak .., och allt tjafs blir avskalat. För många gällde det att klara livhanken. Sånt som status i samhället och såna saker, ramlar av. Jag har aldrig sett så många människor gråta, om än i tysthet. Aldrig hört så många män säga att dom var rädda.
SvaraRadera