Och man överlevde ....!
Var där i god tid innan för att lugna ner mig själv och då tänker ni väl att det är väl inget att hetsa upp sig för, men jag är skapad på det underliga viset att sånt jag inte har gjort förut - eller på evigheter - det blir spännande och jag är orolig att jag ska skämma ut mig och inte orka nånting, så pinsamt!
Kände hur pulsen ökade i takt med att jag närmade mig sjukhuset och jag var sååå glad att jag var där en halvtimme innan, då hann jag dra djupa andetag och liksom få fast mig själv. Hålla ångesten stången.
Fyra stycken var vi i gymnastiksalen.
Det var två män på sextiotre år (den ene hade födelsedag igår), en kvinna med kritvitt hår som såg ut som en liten trollgumma och så jag. Sköterskan heter Ivana (dock inte Trump) och har hand om hjärtpatienter, ja, det var vi allesammans. Tre hade haft hjärtinfarkter och jag kärlkramp.
En av männen hade varit storrökare men nu nästan helt slutat (bara en cigg på helgerna) och den andre hade varit aktiv fotbollsspelare i yngre dagar.
Båda tycktes omåttligt vältränade.
Vis av vad som hände förra gången när jag besökte hjärtsköterskan och blodtrycket flög upp i yttre rymden och jag fick avsluta det hela, var jag aningen orolig när vi skulle cykla oss varma i tjugo minuter, dessutom med intervall-motstånd.
Det gick bra.
En av männen cyklade som vore det Giro D´Italia och svetten lackade .., sköterskan kollade min puls och sa att det var okej och sen fortsatte det.
Så blev det andra övningar .., det var gummiband hit och gummiband dit ., det var hantlar som skulle lyftas .., steppa upp och ner på en bräda .., stående armhävningar mot vägg .. jägarvila .., ligga på rygg på madrass och idka andra övningar och vila och allt utom cyklingen om igen.
Gud, så trött jag var på slutet!
Från en högtalare strömmade musik (säkert utvald för vår åldersgrupp, men nog hade jag önskat mera fart, ja, inte på gymnastiken, men annan musik!) och Ivana sa att nu var det klart för idag och att jag skulle sätta mig på en bänk och invänta blodtryckskoll. Jag fasade för resultatet.
"Elisabet, det är jättebra, 114/75!" sa hon leende.
Det var knappt att jag trodde mina öron!
Iskall dusch efteråt .., sen hemåt.
Möttes av en överlycklig Harry .., gav honom och fåglarna mat ., fixade kaffe till mig själv och satte mig på soffan Ektorp, precis som på bilden. (Ja, den längst uppe).
Har anmält mig till samma gympa nästa torsdag - det trodde jag inte -.
För en stund sedan kom den här bilden från den förstfödda. Efter tre nattpass på raken tillbringar hon lediga dagarna i Norrtälje - i sommarhuset - och nu hade hon tagit hundarna på lång promenad som avslutades med dopp i havet.
För hundarna, alltså.
Döm om min förvåning - och glädje - när hon även skickar en bild där hon berättar att hon själv "blivit så sugen på ett dopp", så nu hade hon nedsänkt sin lekamen - helt och hållet -! Ja, visserligen hade hon kramp i vaderna efteråt, men för övrigt var det härligt.
Se där!
Grattis Maria!
Det var allt.
Och nu lyssnar jag till julmusik.
Det är The Choir of King´s College och just nu spelas "Abide with me".
Ja, det kan allt behövas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar