Elisabet

En fredag i november ...

Kylig morgon övergår till ännu kyligare eftermiddag. 

Glashalt nere på vägen mot havet till. 

Håller mig i gräset vid sidan om. 

Och aldrig någonsin har jag sett så många svampar på träd och stubbar som i höst! 

Men kyla betyder högtryck och strålande solsken. 

Och ännu porlar lilla bäcken, den som slingrar sig ner mot havet. 

Från klockan tio och flera timmar framöver tittar jag på sprinten i  Ruka i Finland. 

Först prologen och då hinner man knappt resa sig från soffan och hämta ett glas vatten, förrän det är över. 

Å, jag tycker verkligen om sprinttävlingar, men lika roligt med längre lopp. Och tänk, att Kläbo fick pisk av den unge ryssen! Om de svenska damerna säger jag bara: heja, vad ni är bra! 

Nog kändes det ovant att inte lyssna till Jacob Hård och Anders Blomqvist, men nu är det som det är och bara att tugga i sig. Man vänjer sig kanske.

Så här ser renfanan ut numera. 

Vacker ändå, tycker jag. 

Mot förgängligheten går den och jag tänker på kända kvinnor som inte längre vill visa sig på bild då dom anser sig inte vara vackra nog. Inte som förr. 

Men fröken renfana är om möjligt ännu finare nu, tycker jag.

Sista promenaden med harry, sedan tar pv vid när han kommer hem. Vi har knappt något gatlyse längs vägen och det är verkligen becksvart ute om kvällarna, nej, då får pv ta vid. Han går längs hala klippor och stenar i kolsvarta mörkret. 

Det gör inte jag.