onsdag 17 november 2021

Kväller ...

Ljusslingor lite här och var. 

Där .., i ekens grenar ..., och fortsätter lite till syrénerna och det är så vackert. 

En annan slinga i det stympade plommonträdet och en mindre slinga i uterumsfönstret; liggande på fönsterbrädan. 

Har ikväll tittat på programmet "Under nålen", där man får följa ett gäng människor vilka arbetar som tatuerare i Stockholm, alla i samma studio. Nu skulle dom ha vernissage och visa upp andra alster än dom vanliga och det var så intressant att få följa med på den "vandringen". 

Här finns en länk till programmet, om någon skulle vara intresserad. 

Det här med tatueringar är ju numera så vanligt, så det är väl knappt någon som höjer på ögonbrynen åt dylikt. Jag tror bestämt att alla mina tre barn har  n å g o n   form av tatuering och jag tror mig vara säker på att ett av barnbarnen har det - i form av någon text - till en älskad lillebror, tror jag. 

För övrigt ..., känner jag någon i min ålder som är tatuerad?

Jo, Ann i Göteborg, hon den STORTARTADE. 

Själv kommer jag aldrig att hamna under nålen. Inte av rädsla, utan det är bara inte min cup-of-tea.


Jag har tänkt så mycket på det förra inlägget, om vad jag kommenterade angående mannen som knivhuggit och kastat ut sina barn från balkongen. Att livstids fängelse vore det enda rätta, tyckte jag. 

Sen tänkte jag ikväll .., men om det hade varit någon av mina barn som i ett anfall av sinnesförvirring (om det nu skulle vara så) hade gjort samma sak .., hade jag då ansett att resten av livet i fängelse vore det enda rätta? För mig själv, om jag gjort det: ja! 
Men barnen ...? Det är klart att jag skulle önska att det fanns bra psykvård och att den som gjort det så småningom skulle få friskförklaras och komma ut i samhället. 

Så svårt det är att veta vad som är rätt eller fel.

6 kommentarer:

  1. Ludvig i Under nålen son till ett par vänner här på ön.Han är oerhört duktig i sitt jobb och en duktig konstnär.Om tatueringar tycker jag inte.Vår ditter har en tatuering på,armen 👎👎👎

    SvaraRadera
  2. Babsan: ja, dom är ju riktiga konstnärer, även om dom har förlagor! Det ska ju göras ändå.

    SvaraRadera
  3. Vi är en otatuerad familj. En sondotter har haft en ring i naveln och en annan en ros på axeln, men det är det närmaste kroppsplågeri vi kommit.

    Hur straffar man någon som gör det vidrigaste en människa kan göra som att mörda sina barn. Ingen lätt fråga, tur att man inte är domare.

    SvaraRadera
  4. Gunnel: Angående din fråga om straff: ja, hur dömer man på ett vettigt sätt?

    SvaraRadera
  5. Jag gillar inte heller tatueringar men jag såg en heltatuerad rygg på en ung kvinna i ett omklädningsrum. Det var jättesnyggt mönster med blad och blommor, lite djungelaktigt i gröna nyanser. Mera som ett konstverk. Det skulle passa bra som ett gardintyg. Jag tänkte att jag kanske skulle säga att jag tyckte det var snyggt, trots att jag inte gillar tatueringar, men jag avstod eftersom hennes kompis också hade en tatuering som inte alls var i samma klass. När det gäller brott och straff, brukar jag tänka att det drabbar hela den straffades familj också. Kände en farmor vars barnbarn hamnade i fängelse för nåt och det var jättejobbigt för farmor. Säger som du Elisabet, tur man inte är den som ska döma! ellem

    SvaraRadera
  6. ellem: jo, jag har också sett en del ursnygga tatueringar, ofta ungdomar som kommit till kassan sommartid - då syns det ju bättre -. En ung man hade nästan som en roman på kroppen!
    Apropå straff. Glömmer aldrig en predikan som underbare Torgny Sandlund - pastor i Missionskyrkan i Malå på 80/90-talet - där han berättade om en far vars son hamnat i fängelse och fått ett långt straff.
    Skulle han sluta älska sin son just därför?
    Nej.
    Det där grep tag i mig så jag minns det ännu, långt, långt senare.

    SvaraRadera