Kvällsprat ....
... med Ingrid, nyss fyllda nittiofyra.
Ingrid är knivskarp i intellektet, precis som Ecke och Britt, men hjärtat och ena ögat gör lite som dom vill. För övrigt är hon pigg. Skottar snö, har ingen värk, kör bil och hänger med i vad som händer här i världen. Underbar att prata med!
"Du förstår Elisabet, att natten mot idag, ja, dåååå trodde jag att slutet var nära .., blodtrycket var skyhögt, långt över tvåhundra och jag hade svårt att andas och tänkte att får man inget syre, så dör man ju, ja, så är det", sa Ingrid.
Bilden: Ingrid vid köksbordet hemma i Dalarna.
Men slutet kom inte (hon lät nästan lite besviken) och om den här nästan-nära-döden-upplevelsen berättade hon för sin dotter idag och nu blev hon bjuden på nyårsfirande hos dem.
"Ja, dom tror väl att det är min sista nyårsafton ..", sa Ingrid och jag hörde att hon log lite.
Vi pratade också om konstutställningen som jag tänker besöka på Valdemarsudde och vi hann även med att avhandla det här med döden. Ibland i dödsannonser läser man rader som "nu har far fattat mors hand", eller "vi ses snart". Jag brukar ofta tänka att "hur vet man det?" Eller man kanske bara hoppas?
Så jag frågade Ingrid. Hur tror hon att det blir? Kommer hon att möta sina barns far; samme man som hon var gift med så oerhört länge? Sextio år, minst.
"Nej, det tror jag inte på!" svarade hon raskt och kanske hade jag väntat mig ett annat svar.
Lite trist är det ju - man vill ju så gärna - tänker jag.
På slutet kom vi åter att prata om konstutställningen och jag lovade att skicka några vackra vykort därifrån. Nu är det bara att hålla tummarna.
Jag har tänkt samma sak: ”far har räckt ut handen, mor har fattat den ...” Tänk om mor hittade en annan att dela de sista åren med? Eller far?
SvaraRaderaEn gång hade vi en ganska ung präst som bestämt sa i predikan att (kanske inte ordagrant citerat) våra kära kan se oss från himlen. Nedanför predikstolen satt en änkling och en änka som nyligen hade träffat varandra (vilket den unge prästen inte visste). Skulle de behöva känna sig iakttagna av sina döda respektive?
Hur troende jag än är, så tror jag att vi slipper vara med i jordelivet när vi lämnat det. I himlen - ja, vem vet - föreställer jag mig en evig frid. Inga aktiviteter eller släktuppgörelser.
Jag fick lova min Mor att på inga villkor använda eller uttrycka de vers-raderna i samband med hennes död och begravning.
SvaraRaderaBloggblad: precis! När jag var yngre - väldigt mycket yngre - så tänkte jag att hur skulle det bli om pappa dog före mamma ., då skulle han säkert välja att vara med sin första fru som dog så ung och då skulle mamma bli alldeles ensam! Ååå, vilken ångest jag hade för detta!
SvaraRaderabettan: ja, inget jag vill ha heller. Men jag vill gärna träffa på mamma och pappa .., bli emottagen av dem, men tror inte på det hela.
Jag tror på NÅGOT. Men inte på ett liv efter döden eller att man träffar dem som man känt tidigare.
SvaraRaderaFöreställer mig att det (möjligtvis) "bara" är ett tillstånd av total frid och kärlek...
♥ ♥ ♥
Walkaboutsweden: ja, jag vet inte vad jag tror på. Ibland tror jag att vi har levt tidigare liv och då kanske man lever vidare på något vis? Men fy, så jobbigt.
SvaraRadera