Manchester by the Sea ...
Helt ärligt undrar jag när senast såg en film som berörde mig så till den milda grad, som just den här?
Nej, det är ingen feel-good-film på det viset och ändå är den så innerligt hjärtevarm och vilka skådespelare!
Filmen handlar om Lee (bilden) vars storebror hastigt - men inte oväntat - dör alldeles för ung och plötsligt har denne storebror Joe liksom lämnat över ansvaret för sin son till Lee. Denne Lee som lever ensam och tillbakadragen och inte alls är trakterad av att bli någon extrapappa.
Och genom tillbakablickar får vi följa brödernas liv och man anar hur allt kan ha blivit som det blev.
När filmen nu är slut, har jag så ont i halsen efter all återhållen gråt, men inte enbart för att jag var så ledsen. Jag var också så r ö r d.
Filmen finns att se på Sf-play och själva såg vi den på Viaplay.
Bert Bodin såg den i mars 2017 - men det visste jag inte förrän ikväll när jag såg hans kommentar på mitt ig-konto. "Hoppas innerligt att han tyckte om den!" tänkte jag. Här är hans omdöme om filmen.
Vi har också sett den.
SvaraRaderaSvaga minnen av att den var gripande. ♥
Den finns också på svt-play bland filmer. Den är väldigt bra o gripande.
SvaraRaderaTörs jag ens? Jag som är så blödig ...
SvaraRaderaBloggblad: det är ingen film man sitter och skrattar åt ... men berörande!
SvaraRaderaBenved och Walkaboutsweden: precis!
Nu har vi sett den tillsammans, Per och jag - vilket är ovanligt - han gillade den också! De spelade bra och äkta och inget överdrivet som de lätt gör i amerikanska filmer. (Jag ser inte så många just därför.) Men skulle den ha klarat testet, vad det nu heter, där minst två kvinnor ska vara namngiva och säga nåt som inte bara är svar på vad mannen säger? Kanske inte, men jag upplevde den inte som mansgrisig, tvärtom skönt med män som visar känslor i film.
SvaraRadera