Allt för Sverige ...
Igårkväll sändes det näst sista avsnittet av "Allt för Sverige" och vi tittade, som vanligt.
Man fick då veta att deltagarna inte förstod sig på hur vi svenskar är funtade .., ingen hälsar eller vågar möta deras blickar och vi bara ger oss iväg mitt i ett samtal.
Är det verkligen så illa ställt med oss?
Under åren i olika butiker har mina arbetskamrater ofta haft roligt åt att jag pratat med totalt obekanta människor - ofta turister - .,. jag har frågat var dom kommer ifrån (om jag känner igen språket) och önskat dem en trevlig semester och jag har bjudit hem totala främlingar som fått övernatta hos oss eller äta frukost eller vad som helst och jag tycker verkligen att hallänningarna är öppna och vänliga.
Nej, jag känner i n t e igen mig i beskrivningen - och den framhålls ofta av programledaren - hur himla stela vi svenskar är.
Jag känner absolut inte igen pv heller i den beskrivningen.
Att människor aktar sig för att föra samtal när kameran är på, det kan väl till viss del bero på att man inte känner sig helt bekväm att inför svenska folket tala engelska (man kanske har sprungit till affären för att tvärhandla och så har man plötsligt ett tv-team mitt framför ögonen!), men för övrigt?
Är vi såna asociala typer?
Är det månne ett storstadsfenomen?
Jaaa, sånt kan man fundera på och det är precis vad jag gör.
Reagerade också på det där. Tycker att det oftast är tvärtom, faktiskt.
SvaraRaderaJag kan tro att det är mera av storstadsfenomen, som du skriver.
Sedan kan jag väl ana att vissa blir lite ställda om man tilltalas på ett "främmande" språk, och kanske känner sig generade.
Det undrar jag också över.
SvaraRaderaJust detta är inte något som jag reagerar på när jag kommer till Sverige från Portugal.
Bufflighet, i betydelsen att hellre knuffa sig förbi än att be att få komma fram, däremot - det brukar jag tänka på. Men nu i avståndshållandets tid är det nog mer uttalat.
Där jag kommer från hälsar man på folk man möter ute på promenad, även om man inte känner dem. Det gör jag inte i Porto, och de flesta gör det inte heller, men igår blev jag faktiskt hälsad på två gånger. Och hälsade tillbaka förstås.
Mindre uttalat, menar jag.
SvaraRaderaJag skulle nog ärligt backa undan om det kom ett gäng med påstridiga amerikanare och ett tv-team...
SvaraRaderaNej, jag känner inte igen det. Men nu bor jag visserligen i en småstad. Jag upplever att många hälsar när jag är ute på promenad med hunden även om man inte känner varandra. Likaså spontana samtal med andra kunder och personal i butiker.
SvaraRaderaJag gillar Allt för Sverige, men reagerar på schabloner och generaliseringar som får svenskar att framstå negativt. Det blir liksom en ”grej” och det är inte särskilt smickrande. Lite Jantelag över det hela.
Så tänker Hedgrenskan.
Minns när jag mötte min amerikanska svärmor med familj. Blev välkomnad och kramad på ett sätt som nästan gjorde mig generad. Jag pratar gärna med främlingar som tilltalar mig men börjar sällan ett samtal själv. Den svenska blygheten. Lite buffliga är vi både i trafik och trängsel har jag hört från andra. Men vi har väl våra fördelar vi också även om de inte alltid märks.
SvaraRaderaKan ju lägga till att jag beundrar öppna och glada människor som gärna och ofta tar kontakt med främlingar.
SvaraRaderaTillägg till det jag skrev ovan.
SvaraRaderaDäremot är vi nog lite världsmästare i oartighet. Att man inte tackar, när ja t.ex. håller upp dörren för någon. Att msn inte säger ursäkta om man råkar stöta till någon osv osv.
Bert Bodin, Rexxie, annannan och hedgrenskan: tack för input! Eftersom jag själv avskyr att bli filmad - har alltid varit likadan - skulle jag garanterat backa om SVT-teamet dök upp på Hemköp och ville filma när jag pratar med amerikanarna.
SvaraRaderaMen det är ju en sak; att man inte är någon linslus ,-).
Och jag instämmer verkligen med dig Kerstin - hedgrenskan - precis så tycker jag att det är .., att det hela tiden påpekas hur himla tråkiga vi är och inte vågar vi vara oss själva. Nu är jag ingen som springer på konserter, men de jag sett av dem, ja, det är minsann bra stämning där!
Gunnel:Förlåt! Jag missade din kommentar! Aha, du har en amerikansk svärmor .., då har du förstås upplevt skillnaden i kynnet? Om man nu kan dra människor över en kam så där?
SvaraRaderaTillägg till Bert: så kan det vara. Men jag kan ärligt säga att jag upplevde väldig skillnad när jag flyttade till Ystad ., hade väl aldrig någonsin varit med om hemmavid att ungdomar önskade mig trevlig helg i kassan, men det gjorde dom i lilla kvartersbutiken.
SvaraRaderaÖht tycker jag att skåningar är artiga, ja, här också.
Oartiga människor är ett otyg, tycker jag ,-)
Jag tror att jag förstår varför: de har ju ett filmteam med sig, och självklart blir många rädda för att de ska behöva uttala sig inför kameran och att det blir en större grej - kanske måste försöka prata avsomnad engelska... kanske avslöja att de inte förstår frågorna...
SvaraRaderaSom i affären när de inte hittade varor. "inte kan väl jag?" det är nog en vanligare inställning än att vi som folk drar oss undan och är otrevliga.
Jag läste en debattartikel om varför det är så fel att tacka en lärare "Tacksamhet sågs som en bekräftelse på ett ojämlikt förhållande. Den som tackade var underordnad och stod i skuld till den som blev tackad"
SvaraRaderaOm många tänker så förstår jag att vi ses som buffliga och otrevliga!
Bloggblad: jo, men det förstår jag - det här med tv i affären etc -, så är jag själv funtad, men rent för övrigt .., är vi så förskräckligt otillgängliga?
SvaraRaderaCarin: men alla är ju inte lärare som vi möter ,-)
Det gällde inte bara gentemot lärare utan hela företeelsen att tacka - för maten, för hjälpen, för senast mm.
RaderaCarin: ja, såklart!
SvaraRadera