När man inte kan somna ...
... kan man gå ner i köket och ta sig en smörgås med cheddarost från Kvibille som pålägg.
Allt började med ett rejält blåmärke vilket jag haft på vänster arm sedan vi var i Berlin. Nej, jag har ingen som helst aning varför det uppenbarade sig, men förmodligen har jag väl slagit i nånting. Och så äter jag ju blodförtunnande medicin, så det är inte konstigt om man får blåmärken. (Mina armar påminner ofta om Göstas, pv:s morbror).
Men nu ändrade det hela färg och blev rött i mitten och det känns som en liten ärta där inne. Det gör inte ont, jag mår jättebra och jag tänkte att slår man sig kan det ju bli en liten bula. Sen berättade jag för friherrinnan om detta och för pv och sen blev dom så vansinnigt ihärdiga ..., jag MÅSTE kontakta 1177 eller åka in akut. Tänk, om det är en blodpropp!
Nu tillhör jag den galna skaran av mänskligheten som inte gärna åker in för sånt som jag själv tycker är "ingenting", men jag skickade en bild av det blå-röda-märket till äldsta dottern som arbetar natt på KS och hon lovade att fråga någon läkare som hade tid över. Nu ikväll, alltså.
Fick svar att det nog troligen rörde sig om att det hela höll på att läka och därför ändrade färg. Om det skulle bli varmt och göra ont .., så gällde andra bud. Att åka in, alltså.
Ja, men det kändes bra.
Men ändå .., hade dom lyckats skrämma upp mig lite, så jag bad pv att ligga inne hos mig och Harry i natt och det gjorde han. Jag, som i vanliga fall somnar inom fem minuter, kunde nu absolut inte komma till ro.
Lyssnade då till USA-podden, men då blev det än värre, ty där talades det om den uppenbara risken att Donald Trump än en gång ska väljas till president och det vore ju ett öde värre än allt annat, tänkte jag. Det talades även om fullkomligt vansinniga konspirationsteorier vilka glatt anammas av miljontals människor i USA och då blev jag ännu mer mörkrädd.
Det var ungefär då jag gick ner och tog mig en macka.
Oj, så otäckt. Vi får hoppas att du nu bara kan njuta av kommande dagars färgspel i blåmärket och att det tonar bort.
SvaraRaderaJag ser att du är vid liv fortfarande!
SvaraRaderaJag har också rätt ofta blåmärken på insidan av en arm eller - oftare - någonstans i höftregionen = höjden där man stöter i ett bordshörn med kroppen. Ofta minns jag inte att jag stött i, och inte sällan upptäcker jag blåmärket först när det övergått i det grönbleka stadiet, som är precis innan det försvinner. Jag är ofta lite hastig i rörelserna och stöter antagligen rätt ofta i något, så ofta att jag antagligen inte ens tänker på det om det inte gör rejält ont just då. Jag tänker att det nog kan vara så med dig också?
Mina läsglasögon har ett trasigt gångjärn för katten hade vält ner dom på golvet och sedan trampade jag på dem när jag reste mig hastigt... Det var ren tur att jag inte trampade sönder mitt förra par (som var dyra optikerutprövade glasögon, inte billiga standardläs) i en motsvarande situation...
PS Natten då Trump blev vald var jag i Bryssel. Jag vaknade mitt i natten av att det gjorde ont när jag andades, och blev förstås orolig (fast jag misstänkte - och vet nu - att det var musklerna mellan revbenen och att det antagligen hade att göra med att jag just sprungit maraton). Eftersom jag visste att P var vaken och följde valet ringde jag honom för att lugna mig. Han var vis nog att säga att det inte var farligt, och att ljuga om valresultatet. Så jag somnade lugnt om och vaknade först nästa morgon till nyheten att Trump blivit vald till USAs president...
SvaraRaderaBert Bodin: nu äter jag ju blodförtunnande så jag har blåmärken lite varstans, men det var den här lilla ärtan inuti ,-).
SvaraRaderaAnonym: jo! Och nu på morgonen hade det liksom flutit ut. Det var pv och friherrinnan som var så upprörda över att jag inte tog det mer allvarligt, men det kändes ju sååå dumt att åka in för ett blåmärke!Och du har helt rätt .., jag är en sån som stöter emot och slår mig .., i kassan på jobbet lyckades jag ofta med det konststycket!
annannann: vilken klok man du har! Jag minns chocken när vi lyssnade och hörde hur valet utfallit. Det är ju än värre nu. Nu vet man verkligen vad man kan vänta sig. Och värre: allt man INTE kan vänta sig!