Elisabet

Om Norma, Victor och Jan ....

Letar en bild (det med köksfönstret och hästen utanför) och snavar över det här inlägget från september 2013. Läser och ler. 

Så här löd inlägget: 

"Man kan ligga på sin soffa eller i sin säng och läsa de allra mest fantastiska romaner, men ingenting går upp mot själva livet.

Att läsa minnesord om människor som inte längre finns .., minnesord som liksom väcker människor till liv, så där så dom stiger fram och nästan tar-i-hand-och-hälsar-och-säger-här-är-jag .., det är - i mina ögon - långt mer fängslande än många Nobelpristagares böcker.

Så idag, en söndag i september, läser jag på DN:s familjesida om det äkta paret Norma och Victor Marin .., om Victor som i 15 års ålder började arbeta som chilensk cowboy och som tillsammans med sin far Julio, drev boskap över Anderna till Argentina.
Vilket äventyr!
Och Norma som arbetade som städerska i Akademiska Sjukhusets kafeteria .., hur många människor har hon inte hälsat på under dom åren?

Och jag läser också om Jan som inte heller längre finns i livet och som vann en tävling där det gällde att spänna ut magen mest, vilket får mig att le.
Hans barns kamrater (som har författat dom så varma minnesorden)  skriver så här:  Janne var också en sådan person vi alla ville bli som stora."

Uppdatering: nu tycker jag synd om Lillemor t.v. på bilden som jag inte skrev något om. Förlåt Lillemor!