Spridda skurar från olika midsommarhelger ...
Midsommarafton 1992 i Malå. Jag skriver dagbok, mina barns pappa arbetar tydligen. Och första raderna är nästan exakt det jag skrev på instagram igår.
En bild från Turtlan i Värmland och sommarstugan.
Turtlan, som då hade upplevt hur det känns när axeln hoppar ur sitt läge.
Vad hade hänt ..?
När man arbetar inom handeln betyder Midsommarafton ofta jobb och mera jobb.
Och massor med s t r e s s.
Mammas dagbok. Midsommar 1977.
Hon har då ännu inte givit sig av till Argentina.
Midsommarafton på jobbet ..., det är några år sedan och här var det paus i personalrummet. Oftast fikade jag ensam då jag arbetade eftermiddag/kväll, men å, så roligt med kollegor att prata med! Femton minuter långa (eller korta) var våra raster. Stämpelklockan satt på väggen i lagret.
Detta var den enda gemensamma rasten under dagen.
Och som vanligt ligger där varuprover från något företag. Kakor, bullar, etc.
Han ville att vi skulle komma och äta middag med honom, Britt och grannen Birgitta. Vi sa som det var; att vi tidigare ställt in lunchen hos friherrinnan och A-M då vi var hesa och aningen "raddiga", men det hjälpte inte ., vi skulle sitta utomhus och vi behövde väl inte kramas heller och vi kunde ju bara ta lite-lite av maten om vi nu var så mätta? (För övrigt är inte Ecke någon kramare).
Så blev det också.
Vi satt ute vid husväggen och vi tog verkligen bara "lite-lite" och Harry, som känner sig så trygg hos Ecke och Britt, låg mest på det nu så torra gräset och lyssnade till förbipasserande eller blev omklappad av någon av ungdomarna vilka var på väg ned till stranden.
Det blev - som vanligt - prat om allt möjligt.
Det blev prat om att vara troende eller inte och det blev verkligt intressant (enligt mitt sätt att se det) och det visade sig att tre av fem runt bordet, hade vuxit upp i ett frireligiöst hem .., alla var vi kvinnor.
Räknade vi oss som troende?
En kanske gjorde det .., en hade blivit less på alla stränga frikyrkoregler i ungdomen och tackat för sig och själv är jag nöd-troende, vilket väl är det sämsta av allt.
En enda en av oss har lämnat svenska kyrkan, är definitivt inte troende, men är å andra sidan den som tillbringar mest tid inom kyrkans väggar. (Pv som sjunger i kör).
Så hemåt.
Vi satt ute på altanen och högljudd musik och allsång som hörts i timmar från något av husen ovanför oss ..., ja, det fick mig att bli såååå, så glad. Innan jag gick i säng, tog jag mig en promenad dit .., tvekade en stund ., men gick sen in på tomten och tackade - framför allt han som var ansvarig för musiken - för all den glädje detta givit mig!
Har jag någonsin i sitt liv fått så många kramar från aningen lulliga unga män?
Nej, det tror jag inte.
Var väl om möjligt ännu gladare när jag gick hemåt.
Och nu, Midsommardag.
Och strålande solsken.
Såja jag blir att jagfick vara med på ett hörn. Kommer ihåg den lutande midsommarstången.
SvaraRaderaVad som hade hänt?
Jag snubblade ju på ett betongfundament på parkeringen vid stora köpcentret när jag skulle hämta en kundvagn. For i nacken och axeln tog väl emot smällen. Glad att det inte blev en överarmsfraktur i alla fall!
God fortsättning 🤗🤗🤗
…. Så glad jag blir…. ska det vara
SvaraRaderaNu har jag roat mig en stund med att läsa ifatt här. Det är så roligt. Jag flinade lite åt din beskrivning: nödtroende ... 😆. Efter att jag för några år sedan började vara ute och berätta om min frälsisbakgrund, har jag förvånats över hur många som kommer fram efteråt och berättar om sina olika frikyrkor som de vuxit upp i. Och ännu mer nu, efter boken, har jag fått så många kontakter med människor som vuxit upp i frälsis.
SvaraRaderaTestar att kommentera. Har nämligen råkat ut för att min webbadress inte är giltig när jag kommenterar.
SvaraRaderaBloggblad: det var himla intressant det här med hur vi trodde eller inte. Det här är ju ett känsligt ämne för många, men det var så roligt att höra hur andra upplevt sin uppväxt. Mamma var ju - men det vet du ju - pingstvän (men gick lika ofta i Missionskyrkan), men pappa var väl så där julotte-troende. B hade vuxit upp i ett baptisthem, väldigt strängt och den andra B i Missionsförbundet. Det var många likheter, men jag insåg också hur liberal mamma var .., men det kan ju bero på att pappa var en motvikt.
SvaraRaderaBert Bodin: jag är i alla fall oskyldig till detta.
SvaraRaderaMina föräldrar gick med i pingstkyrkan när jag var si så där 9 år. Föräldrarna tvingade aldrig på oss barn deras tro och tack för det. Jag själv är inte troende, min hälft tror på någonting. Osäkert vad. Vi diskuterar ibland men under lugna former-
SvaraRaderaGunnel: ungefär som hos mig själv då. Inte en enda gång att jag minns att mamma stred för att jag skulle följa med till Filadelfia. Däremot bad hon kvällsbön med mig när jag var liten, men det var nästan lite tryggt. Och tack Gunnel som delade med dig!
SvaraRadera