%20(6).jpg)
Den här dagen har jag tyckt mig se tre före detta malåbor vilka inte längre är i livet. Det är ju helt sanslöst. Först var det Anitha Renström som var med på bloggträffen i Steninge i maj 2009. Därefter Anders Sandlund, grannpojken - äldst av tre bröder -, utbildade sig till polis, arbetade i Umeå, men gick bort i cancer, precis som Anitha och alldeles på tok för tidigt.
Anders med sitt oändligt varma leende .., så där lite skevt.
Sist av allt Birger Wiklund; det var när vi körde från hamnen ikväll.
Birger var slöjdlärare i Malå, gift med Gull-Britt som var distriktssköterska och när man än mötte Birger, så såg han så glad ut. (Min pappa hade Birgers far Hjalmar som lärare i småskolan i Kalvträsk och den mannen hade varit oerhört sträng, för att inte säga rent argsint som magister).
Bilden har jag lånat från Malåsidan och det är Birger vid pilen.
Kanske hade han lärt dem bygga nyckelharpor?
%20(6).jpg)
Det var en underlig känsla det här ..., och så ofattbart verklig.
Jag sa till pv att jag hoppas att dom inte har kommit för att hämta mig .., eller förvarna mig?
Varm i hjärtat blev jag i alla fall.
Tre människor vilka satt avtryck i ens liv.
Inga storslagna avtryck .., men ändå ..., satt spår.
Människor som en kväll i mitten av juli fick mig att bli glad av att minnas dem.
Det är inte det sämsta.
Läskig känsla när man börjar tänka ”föraningar”. Det händer mig med ibland, både om mig själv och andra. För nån vecka sedan drömde jag så intensivt om min gamla studentkorridorskompis, vi skrattade och pratade om livet ... på morgonen blev jag skraj. Jag visste att han gjorde en canceroperation i våras ... 🤭 och visste att min mamma ibland drömde om personer som dog samma natt. Jag sms:ade direkt, och kompisen var ok och allt var som det skulle. Jag andades ut. Jag har inga såna magiska förmågor som mamma hade, har inte velat ha och jag förtränger allt sånt. Men ...
SvaraRaderaBloggblad: Jag har under årens lopp t r e gånger drömt om sånt som kommit att hända.
SvaraRaderaEna gången i Göteborg då jag drömde att en bil voltade och en person flög ut genom rutan och dog. Kvällen därpå hände just detta min svägerskas son, som inte dog, men det gjorde passageraren. Några år tidigare, det måste ha varit 1973, hade jag drömt att jag var hemma i Malå och kom till sjukstugan där en sköterska mötte mig och sa att det skett en trafikolycka och flickan var död. Dagen därpå ringde jag hem till mamma; jag stod i en telefonkiosk i Sollentuna och mamma frågade om jag kände en flicka som hette Ann-Cathrinee? Jo, det gjorde jag ju. Vi hade varit bänkkamrater i skolan några år tidigare. Den flickan hade omkommit i en bilolycka utanför Malå, kvällen innan. Jag höll på att kräkas.
1970 hade jag följt med en grannpojke till Lycksele på dans. Vi skulle åka hem efter dansens slut, men han dök inte upp. Redan på väg till Lsle visste jag att detta skulle sluta illa och vid tvåtiden på natten sa jag till kompisarna att jag såg hur vi körde av vägen och blodet rann på framrutan. Jag var VETTSKRÄMD. Vid tretiden på morgonen fick jag tag i han som skulle köra oss hem (han var hos sin flickvän) och vi hann köra 1 km, så flög vi rakt ut i skogen och bilen totalkvaddades och jag hamnade i Umeå på lasarettet och han flög ut genom vindrutan. Sååå lättad jag var. Jag var ju övertygad om att det skulle sluta ännu värre.
Nu är ju det här flera år sedan. Min mormor och moster upplevde liknande saker.
Jag blir alltid nervös när såna här drömmer dyker upp ,-).
Nu kan ju allt ha varit tillfälligheter, men det tror jag liksom inte på.
Ps. Och hade jag inte berättat om dom här drömmarna dagen därpå, hade naturligtvis ingen människa trott på mig! Ds.
SvaraRadera