Elisabet

Hjärtevärmarpost och ett hallelujamoment.

Pv kom in och lade brevet på bordet och jag sa direkt att "Å, det är från Rigmor!"  

Jo, min systers handstil känner jag minsann igen och den har sett likadan ut så länge jag kan minnas. 

När hon flyttat hemifrån och befann sig i Karlstad,  Umeå och senare även i Luleå, brukade vi brevväxla. 

Rigmor är den enda människa som fått med mig i ett demonstrationståg .., det var i Stockholm kanske kring 1974 eller däromkring och hon var på besök och ville delta i S-tåget. Det kanske jag också ville då, men mest var det nog för hennes skull. 

När vi besökte Berlin och - tillsammans med andra människor stod mitt emot den ryska ambassaden - då hade jag lätt kunnat tänka mig att t.om hojta och ha mig, men för övrigt .. , nja. Gjorde jag det? Nej.

 

Att få en tung mast på plats, är inte gjort i en handvändning. Jag tilldelades roll som mastvevare och mot slutet blev det sååååå tungt och när jag sedan kom hem, sprängvärkte det i min, sedan tidigare opererade hand, men det har givit med sig. Pv agerade arbetsledare och hans storebror lydde "order". Hu, så många stag, splintar och linor och allt ska hållas reda på och det ska ju helst bli rätt på en gång. 

Varvet i Bohuslän hade för något år sedan fäst någon av linorna fel och då fick pv sedan - likt en apa - klättra upp i masten och försöka få ordning på det hela.

Hela tiden låg Harry så snällt i skuggan vid en bänk och i den gröna kylväskan hade jag packat ned livets nödtorft - bland annat stekta-ägg-mackor vilket i alla fall pv tycker är så gott, ja, hans bror likaså.

Nu är i alla fall masten på plats. Halleluja!