Första gången ...
.... för i år, som vi övernattat i båten. Det är likadant varje gång; man är totalt ledbruten efter att ha krånglat sig ner och upp och bakåt och framåt och tänjt och sträckt och försökt ta sig på bryggan då det är hysteriskt lågt vattenstånd och avståndet från båt till brygga blir högre.
Men det går.
Pv är idag inne på sjätte dagen som hamnvärd, men det är ju bara två timmar per gång och han trivs.
Lite småprat med de som har ställplatser. Många har hund ., många sitter och löser korsord (som vi själva) och har vinglas framme på bordet. Somliga grillar. Vissa har portabla staket runt sitt område. Någon har lagt en slags matta på marken.
Inte många ännu som övernattar i sina båtar. På vår länga är det ett par i en stor motorbåt, så är det Göran (gammal militär som drabbades av hjärtstopp i en hamn, men klarade livhanken .., över åttio i alla fall och han och hustrun tycks pigga och tämligen alerta, men har två gånger bett pv om hjälp .., mest med gasolen) och hans hustru och så vi då.
På bryggan närmast havet var det kanske fyra övernattande.
Den som har haft husdjur, hund eller katt i alla fall, vet hur det ser ut när dessa börjar åldras.
Pälsen tappar sin lyster, hörseln börjar avta .., och orken.
Just så är det med Harry.
Natten mot idag blev det trångt i akterruffen och vid fyratiden när jag vaknade, hade han tagit sig upp och låg så här och sov DJUPT. Totalt avslappnad.
Så är det med honom.
Vi sade i bilen idag att "ja, det är väl så, att det här blir vår sista sommar med honom ...".
Han orkar inte längre gå sina vanliga promenader, utan efter halva sträckan vänder han hemåt.
Han går och lägger sig tidigare om kvällarna och sover djupt. Lite annorlunda i andningen, men inte flåsigt.
Bara annorlunda. Det är en sådan ofattbar gåva att ha fått ha denna ljuvliga Harry hos oss, men det är som kramp inombords, när tanken löper vidare. Nå. Vi får ta en dag i taget. Bara glädjas åt varje ytterligare dag vi får ha med honom .., och när vi ser att han inte längre mår bra, då får vi ta det ansvaret också.
Nu ska jag cykla till hamnen för ännu en övernattning. Vi kom hem mitt på dagen, vattnade lite, jag fixade lunch och slängde tvätt i maskinen ., gav sigge mat och gosade lite med honom (han gick och lade sig under bordet i uterummet) och fåglarna fick också mat och nytt vatten i det stora betongfatet. En kråkunge gastade oroligt .., och en vuxen kråka kom och drack av det nyss påfyllda vattnet.
Så är det här, denna den heta lördagen (tjugosex grader varmt) i landet Halland.
Men, Harry är ju med er och det är väl det bästa han kan önska sig, att få vara med sin familj. Han är så vacker, påminner om vår "Gullan" (som var högt älskad).
SvaraRaderaKristina: Ja, han är verkligen sååå fin och go. En sån lyckträff det blev! Helt oplanerat att vi skulle ha hund, även om jag alltid haft det. / Elisabet
SvaraRaderaEn fin berättelse, kan inte kommentera något särskilt, bara gillar att läsa den.
SvaraRaderaFågelspår i snö!!? I juni!
SvaraRadera😎😉
en vanlig man: men ååå, du är ju för rar!
SvaraRaderaBert Bodin: ja, du vet..., här kan allt hända! Underbart att spåren fick vara kvar!
SvaraRaderaJag är ju blödig av mig när du skriver om Harry ja vilket djur som..... lille vovven❤️ Harry,❤️.
SvaraRaderaMimmi S som skrev
SvaraRaderaMimmi S: ja, vem blir inte blödig när det går utför med dem man älskar så mycket. Och man VET ju redan från dag 1 när man skaffar dem, att en dag tar det slut. Tack som kommenterade!
SvaraRaderaJag minns när du brukade skriva om Pelle, när han var gammal. Sen har jag lite tappat bort din blogg, men läser då och då. Och nu, vips, är det Harry som är en gammal grånos. Du skriver så fint om honom.
SvaraRaderaOch det är ju som du skriver, man får verkligen ta till vara på dagarna med sina husdjur och glädjas åt varje stund för alldeles för snart är de borta.