Elisabet

Tur och retur ....

Vårdcentralen, den som jag bytte till enbart för att där var så hemtrevligt, visar sig vara måttligt trivsamt den här morgonen.

Två av lamporna i väntrummets tak har slocknat och vi är sju personer - tre  kvinnor och fyra män - vilka väntar på vår tur. Det kan inte vara mer tyst i graven, än vad det är där inne.

Från korridoren hörs så småningom personalprat .., det handlar om ett läckage och någon undrar var kanylerna är. 

En långbent läkare passerar med stora kliv .., ingen sitter i receptionen (den ligger helt i mörker) och vi som väntar, vi sitter lite lagom utspridda, inte alltför nära varandra.

Vid min högra sida har jag en storvuxen man som ropas in först av allt. Mitt emot mig, nära det lilla väntrummet för barn, sitter en kvinna i  min ålder och jag blir glad när jag upptäcker att hon också är barfota i sina sandaler. Övriga har sportskor med låga strumpor i. 

En äldre herre kommer in och den mannen rör sig med en slags säkerhet som ingen av de övriga uppvisat. Han går direkt till tidningsstället och letar efter något intressant, övriga sitter tysta och stilla. Idag är jag den enda som hälsar när någon ny kommer in. Det är så ofattbart tyst i väntrummet. 

Från en man hörs ett ständigt kurrande i magen .., från en annan ett gurglande från lungorna, den mannen lämnar så småningom väntrummet och ställer sig ute i friska luften.

Och så blir det min tur. Det är som vanligt .., svårt att hitta ett kärl, så sköterskan byter arm, tar den högra i stället .., duttar med pekfingret .., hämtar en blodtrycksmanschett som stramar åt och säger att "jo, men det ska nog gå". 

Tjopp, så fylls fem rör med mörkrött blod. 

Kör hemåt. 

Stannar till intill hagen - vid korna i Vastad - (som bara är några gårdar) och tänker att oj, vad jag tycker om kor. Minns lagården hos mormor ., korna som gick nästan utanför huset .., minns mamma som satt på en pall och mjölkade .., minns doften av hö och småkalvarna i kätten och hur dom slafssög  på mina fingrar och hur man kände sträva ränder i kalvens gom. Minns hur det lät när dörren in till lagården öppnades. Minns stolheten över mamma som var så orädd .., som när tjuren tagit sig loss, hur hon ropade att jag skulle hålla mig på höskullen, själv tog hon en grep och föste honom till sin kätte.

Sånt tänker jag på när jag kör hemåt. 

Efteråt blir det ett besök i Skallkroken. Pv har tagit med grejer som ska finnas på plats i morgon, då, när trailern ska på plats och masten ska tas av. 

En sväng på affären hinns med. Caroline står i kassan och är som en ängel. Hon har långt hår och har använt locktång och är så fin. 

Vid frysen möter jag en äldre dam och jag frågar om hon har nya glasögon? Det har hon.

"Men det är ju jättelänge sedan du slutade i affären, hur kan du ...?" säger hon. 

Jag är lika förvånad. Ansikten kan jag glömma, men inte nya frisyrer eller som nu: andra glasögon. Det är alltid lika underligt, det här vad som till syvende och sist fastnar i minnets arkiv

På väg till bilen blir det surströmmingsprat med kvinnan som är uppvuxen i Sundsvall. Pv står intill och ler .., detta är rena gallimatiasen för honom. . 

Tidigare idag - apropå glömska - gjorde vi DN:s Nutidstest.Idag hade vi exakt lika många rätt - eller fel -. DN har hur många tester som helst .., ordquiz, nyhetsquiz, "De svåraste frågorna från vecka 37",  Koll på Förenta nationerna, Koll på Strängnäs .., Koll på män som heter Bertil, Koll på Nya Zeeland.

Sådant kan man roa sig med om man är pensionär och har gott om tid.