fredag 29 december 2023

Dagens fönster och lite till ...


Ännu ett fönster fångat i Ystad och som, år efter år, brukar visas i december månad. Fångat av mig själv, förstås och fåret - som mest liknar ett marsvin - var en julklapp från min syster i Australien. 

Jo, jag tänkte på gårdagens norska dokumentär, den jag såg på SVT-play. Där fick vi följa den envise  Tor-Evert (ständigt dessa norska dubbelnamn!) Johansen som kämpade med att bygga sig ett hus och som så småningom träffade en processingenjör - en till synes såå rar kvinna från Danmark - som kom att flytta till honom. 
Å, dom såg ut att vara så lyckliga!

Men så berättade kvinnan om hur svårt det kunde vara att inte ingå i ett sammanhang. Tor-Evert hade byggvänner på plats mest hela sommaren .., hon hade svårt att helt och fullt komma in i det norska språket ("det är inte alls så likt det danska som man kanske inbillar sig!"förklarade hon) och inget arbete hade hon ju heller till en början. 

Så småningom fick hon plats som tandsköterska eller något liknande (ja, just det ..., tandläkaresekreterare, tror jag det översattes som), fick egen inkomst och det blev förstås mer socialt än att endast gå hemmavid där uppe på branta sluttningen, till en början utan rinnande vatten och med utedass. 

Precis så var det för mig själv när vi flyttade till först Sollentuna, så till Ystad och sist av allt hit till Halland. S o m  jag saknade arbetet i butik .., att träffa människor hela dagarna .., att känna sig som en del i en grupp med samma mål. Hur lätt är det inte då att tappa självkänslan? 
Första flytten, då hade exet börjat på polisskolan och jag var hemma med en då 1-årig liten tös, själv var jag 19 år och kände till en början inte en människa. 
Andra flytten gick det bättre. Då hade jag inlett min strålande karriär som kassörska, arbetade fredag - söndag och älskade arbetet, ja, hade lätt som plätt kunnat arbeta gratis! Plötsligt kändes allt så mycket enklare. 

Och sista flytten, hit till Halland .., ja, då var det samma sak i ett halvårs tid. Ett fast arbete hade jag sagt upp i Ystad och fler än en menade att hur kunde man vara så naiv, att bryta upp och tro sig hitta ett nytt arbete vid femtiosex års ålder? 
Men det gick ju bra och jag minns första gången när jag på moped susade hem från affären i Haverdal - då hade jag arbetat ett bra tag - och en kund från affären vinkade så glatt åt mig från sidan av vägen! Plötsligt var man (jag) en del i ett livspussel, om än en aldrig så liten bit!

Allt det tänkte jag på medan jag såg dokumentären från Norge.

2 kommentarer:

  1. Roligt fönster- machoman på en ullig, gullig bock och så en from ängel, ingående i sällskapet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kristina: Jag är barnsligt förtjust i sånt här, det ska villigt erkännas! /Elisabet

      Radera