När man själv är rädd ...
Ni som följer med här på sidan, kommer kanske ihåg att jag själv följer några jorden-runt-seglare, egentligen bara två stycken (av kanske tio, tolv andra) och det är den här unga kvinnan Cole Brauer från USA och så "Captain Ron", det är han som är på bilden.
För Cole har det hittills gått jättebra, även om hon befunnit sig i jättelika vågor, men för denne Captainron har det inte varit lika trevligt.
Den senaste veckan har han oroat sig för ett stundande oväder och han har redan dessförinnan kämpat mot jättelika vågor och igår hände det som inte fick hända: masthaveri och detta bara två dagar innan nånting som liknar en orkan är i hans väg!
Jag tänkte att nu är det kört och den tanken hade nog en hel drös andra följare. Masten var han tvungen att kapa loss, då den slog mot styrbordssidan och han därmed var orolig att den skulle skava hål på båten och att den då skulle ta in vatten.
Någon riktigt styrsel var det sedan inte fråga om och Cole - som hört talas om vad som hänt - skrev att hans situation var väl ungefär som att befinna sig i en kajak mitt ute till havs i det allra värsta av oväder.
Denne Ron berättade kortfattat att han försökt få kontakt med något fartyg i hans närhet där ute på Atlanten, men det var svårt, rent av omöjligt, till en början.
Så småningom fick han kontakt med ett pakistanskt lastfartyg som förhoppningsvis skulle kunna nå honom innan det blev mörkt och sämre väderförhållanden.
Jag följde det hela natten mot idag och bad till högre makter att detta skulle ordna sig. Hur väl minns jag inte rädslan när vi i somras seglade från Torekov och hem till Skallkroken och fast pv sade att det inte var någon fara, var jag sååååå rädd.
Hur det ska det då inte kännas när man är ensam ute till havs, inväntar förfärligt väder och inte har någon mast på båten!!
Varje halvtimme kollade jag min mobil, nej, ingen uppdatering.
Tusentalet följare kommenterade och försökte ingjuta något slags hopp till denne Ron.
Så berättade han att k a n s k e skulle det ordna sig. Kanske skulle lastfartyget snart vara där. Och jag tänkte på annat än mig själv, jag tänkte på någon som jag känner som har testat detta att borda en färja från en liten båt och hur svårt det kan vara. Och så tänkte jag vidare .., i HÅRT VÄDER, hur knepigt ska det inte bli!
Kollar mobilen igen. Nej, fortfarande inte där! När klockan var 03.00 hade jag inte somnat och sände en bön uppåt.
Men så nu på morgonen ropar jag högt till pv .., ååå, det lyckades!! Han blev RÄDDAD! Segelbåten, den på bilden, sjunker nog ner i havets djup, antar jag, men Ron själv kom levande ur det hela! Tack ni alla ombord på den pakistanska båten, vill jag ropa!
Och jag vet att detta - att ensam ge sig iväg runt jorden i en segelbåt - kan anses som det totala vanvettet och allt annat som är fel också, men det hjälps inte, vi människor är skapta som vi är och vissa tar risker som andra aldrig i livet skulle drömma om!!
Somliga är som jag själv, som vill ha såväl livrem som hängslen och helst vill segla i någon skärgård utan enorma vågor och tur är väl det, att vi är olika.
Ja, för mig blev detta det mest glädjefyllda den här dagen! Hurra! Och Cole Brauer, som igår med tårarna rinnande nerför kinderna hälsade till "Captain Ron" och önskade lycka till i eländet, där var det nu en glädjestrålande Cole som var lika glad som vi andra som följt med!
Tänk, t ä n k, vilka äventyr man kan få vara med om, tack vare sociala medier!
Jag googlade hans namn och då kom detta upp; det var innan man visste hur det hela slutade.
"Unfortunately Ronnie Simpson lost his rig last night. He was in heavy conditions with a triple reefed main and storm jib when he came off a large wave and the rig came down. He had to cut it away and is now making two knots toward Argentina. A large storm bringing 7 meter seas is 24 hours away. A ship has been diverted to assist with rescue. Hopefully Ronnie will get off safely."
Monet säger: jag har ju kommenterat den här sortens ”daredevils” tidigare och att de inte på några som helst plan har min sympati. Det är skillnad på verkliga upptäcktsresande och människor som gör något som leder till att andra också får del av nya upptäckter och därigenom förmodade framsteg. Det här är enbart ”attention seekers”, ute i sina högst privata egna syften. Att sen många fascineras av deras framfart och fångas av deras eländesöden, det ingår i den dramaturgiska bilden och där är vi också olika - en del som du gillar det och dras med så att nattsömnen störs till och med. Andra som jag, blir bara irriterad och tycker att de kan vända sin kraft och sitt förmodade mod till att göra gott för andra istället. Om världen behöver kollektiva böner finns det gott om ställen att rikta dem till i vår svåra värld just nu. Vad tycker pv om det hela - är han lika fast som du? Han vet ju mer trots allt vad det handlar om ”på riktigt”?
SvaraRaderaMonet: Ja, han skulle nog inte ge sig iväg på såna äventyr själv, men följer i alla fall med lite när det gäller den unga segelmadamen. Min son däremot Monet, han är helt inne på din linje ,-).
SvaraRaderaDäremot - och det är ju inte det minsta logiskt i mitt tänkande - tycker jag inte ett dugg synd om bergstigare eller klättrare (utan rep etc) som blir fast på himmelshöga berg och ska hämtas eller bäras ner av sherpas eller med helikopter.
Nej, ingen logik alls, men någon ska ju vara utan den egenskapen också ,-).