Om att skriva brev ...
Letar en sak, hittar något annat. Ett inlägg från 2018 när jag suttit och läst brev som mamma skrivit till sin lillasyster Lisbet, av mamma alltid kallad "Bisse". Efter moster Lisbeths död, fick jag av hennes döttrar en kartong fylld med mammas brev. Läser och ler.
I början av brevet märker jag tydligt att mamma är trött och även besviken över den bristfälliga kontakten med syskonen, men ingen av dem är intresserad av att sitta med penna och författa brev och det kan ju inte ha kommit som en överraskning för mamma.
Gunvor som nämns, var även hon lillasyster till mamma, född som förstabarn i mormors andra äktenskap - Lisbet är nummer två - och Gunvor är även mamma till den flitigt vävande mellansystern.
"Kära Bisse och co!
Hjärtligt tack för brev n:o 3.
Det är nog bäst att Du håller reda på räkningen, så du inte överanstränger Dig. Men mycket roligt så länge detta varar. Har även skrivit brev till mor Betty idag. Fick brev från Gunvor som säger att mamma klagar på att ingen skriver. Förstår, att denna någon är jag. I alla fall så sände jag brev till henne i veckan när vi var upp till Tartagal. Själv hade jag väl ett 15-tal brev att hämta. Men så är jag också en flitig brevskrivare, något som jag tror är en absolut förutsättning för att få brev, ja, det är ju att själv sända några.
Bilden här under visar mamma som delar ut bröd och mediciner till väntande indianer.
Vägen upp till Tartagal var nu inte den bästa vi åkt någon gång. Sjutton timmar tog färden upp.
När vi kom till det värsta surstället som vi absolut inte skulle ha tagit oss över, si då ..., efter cirka 15 minuter, kommer en traktor som var på väg att hjälpa en bil som suttit fast från fredag till tisdag!
Det blir en oerhörd påfrestning för bilarna när de ska kränga genom gräsliga gropar, köras genom formliga dikbildningar - så där så de hänger på underredet både nu och då.
Nerresan gick dessbättre på bara elva timmar, men även då fick vi traktorhjälp över det stället vilket vi absolut inte skulle ha tagit oss över själva. Bara en enda lervälling med hemska gropar i! Den traktorn var på väg ner för att hjälpa en bil som suttit fast de två dygn vi varit i Tartagal.
När vi skulle ner igen var vi ett femtontal personer på flaket, tillsammans med bensinfat, stora säckar med mjöl, brödpåsar, gasoltuber med mera. Jag log i smyg, när en ung fröken klev på och försiktigt borstade bort lite jord från sina långbyxor. "Vänta du lilla vän", tänkte jag.
När vi elva timmar senare kom fram, var hon, såväl som alla vi andra, bara jord och smuts. Hon var vit av skräck när bilen krängde så vi tumlade om varandra, men innan vi var här nere så hade hon morskat upp sig. Hon skulle arbeta som lärare i en by några mil härifrån.
Själv satt jag och tänkte på det förunderliga i att jag över huvud taget fanns med på detta flak.
Aldrig hade jag väl någonsin fantiserat om att en dag sitta inklämd på ett lastbilsflak nere i Chaco, bland bensinfat, indianer och crioller, men jag kände mig så lycklig.
Ingen jäkt. Ingen stress.
Vi kommer när vi kommer; alla tålmodiga och lugna.
Jag har alltid med ett extra förråd av bröd och kläder, ty det är alltid några utfattiga som inte haft råd att köpa detta för resan, och ofta är ungarna utan skyddskläder när det regnar.
Då känns det meningsfullt att vara medresenär och kunna erbjuda bröd och kläder.
Ha det nu så gott med Din lille dotterson och dina barn och din fine Örjan. Klart att jag ber för er alla. Till sist de innerligaste hälsningar från er bortlupna syster, moster och svägerska.
Ann-Gerd."
Under mina första år i Uppsala skrev jag brev till min mamma flera gånger i månaden.Mamma var flitigare stadigt en gång i veckan.Likaså fick jag Piteå tidningen en gång i veckan .Så roligt.Nu skriver jag aldrig brev men älskar att få kort eller brev
SvaraRaderaBabsan: Först, tack som berättade!
SvaraRaderaNär vi flyttade till Ystad, fick vi varje vecka urklipp från hemtidningen och detta av en granne som vi visserligen kände, men aldrig hade umgåtts med! I flera år pågick detta och det betydde sååå mycket. Och brev från Nisse L längre ner på gatan och från taxiföraren Lennart Lundgren! Också såna som vi aldrig haft något umgänge med, men som man småpratade med och kände ändå.
Det där förvånade mig storligen.
Mamma var - som du nog förstår - duktig på att höra av sig och jag med. Det hände ibland att det låg en sedel i kuvertet, då, när vi var unga och hade knappt om pengar och bara en lön.
Med min syster Rigmor brevväxlade jag också. Hon bodde i Karlstad och i Karlskoga och i Umeå .. och har världens vackraste handstil.
När mamma dog hittade jag MÄNGDER med vykort som min syster skrivit och postat till henne och det gjorde mig så varm i hjärtat. Rigmor var 13 år när jag föddes och mamma hade då varit i bilden bara i några år, tre kanske, men R var alltid så snäll och omtänksam mot mamma.
Jag tror vi är många som har rest långt och är lagda åt att skriva som har känt det där med den bristfälliga kontakten...ska se om jag får till ett eget blogginlägg om det.
SvaraRaderaAnnannan: ser ju hur viktigt det är för min systerAustralien. Vi mejlar dagligen .., inga jättelånga mejl men så där det som hänt under dagen. Jag skickar med många bilder. sånt kan hon inte - tyvärr -, det hade varit roligt. /Elisabet
Radera