När vi hämtade Harry ....
Det gick bra. Pv satt i bilen och där var inga andra i väntrummet och kvinnan i luckan fick gå en trappa upp och hämta lådan med nummer 1266 skrivet till vänster på locket.
Den var tung lådan; kändes mer som en klump lera. Och i lådan upptäckte jag en servett och den fick oss att le .., kanske var det avsett om den som hämtade skulle falla i gråt. I så fall .., så omtänksamt!
Vi hade bestämt att askan skulle grävas ner, kanske intill pElle, men jag vill inte ., jag vill att den ska vara här inne hos oss, även om det är så ologiskt så det inte är klokt. Men då är han liksom lite kvar ändå, den där älskade svanslöse krabaten.
Efteråt körde vi förbi Solhaga bageri - pv ville ha en semla och jag valde den där goda bullen med en skiva blodapelsin ovanpå - det fick liksom bli till tröst och någon semla fanns för övrigt inte, nu var det slut på den säsongen. Nelli, som en gång var min arbetskamrat och numera driver Solhaga, stod bakom kassan och jag bad henne tacka den rara tösen, hon som förra onsdagen stoppade i en gratiskaka i vår påse, då, när vi kom rödgråtna från djursjukhuset.
Åkte sedan hemåt.
Vädret stämde precis med hur det kändes. Som om tillvaron tappat all färg.
Så tung resa och dag. Fina Harry. Så konstigt. Nu i en kartong 🥲
SvaraRaderaGör det ni känner rätt. Det är det viktigaste!
Jag tänkte också på semla när jag cyklade förbi stadens bästa konditori på semlor. Nej, de lär inte ha tänkte jag och avstod frestelsen gå in där…
Stor kram på er båda!
Så jobbig resa för er, jag kramar er så mycket jag kan och ändå fast det är avstånd så Hoppas och vill jag den hjälper ngt, men......det här tar tid, ni har honom inom er i hjärtat och där finns han för alltid ♥️Harryvovven♥️
SvaraRaderaMeddelandet är till Pv💗 oxå
❤kramar
/Mimmi S
❤️❤️❤️
SvaraRaderaJag har urnan med Elaines aska i sovrummet, det är snart 14 år sedan hon dog./kram Agnetha
SvaraRaderaTurtlan: Det blir väl bättre allt eftersom, men fy, så ledsamt det känns. Han var verkligen som en familjemedlem, med överallt.
SvaraRaderaMimmi S: Tack snälla. Högläste din hälsning för pv! Han hälsar och tackar!
SvaraRaderaAgnetha: Var det Johnny som ville ha hund? Du var ju - som jag minns det - ingen hundmänniska under åren i Malå, t.om lite rädd för vår genomsnälle Labbe, men följde ändå trofast med när det var dags för honom. Det glömmer jag aldrig.
SvaraRaderaJa, det var Jonny och Emelie som ville ha hund och det förändrade allt när det gäller mig och hundar. Jag var hundrädd men är botad. Är nu hos Conny och tar hand om deras 15-åriga Ville.
RaderaDet var Jonny och Emelie som ville ha hund. Tack vare det blev jag botad från hundrädslan. Nu tar jag ofta hand om Emelies hundar och katter, är för tillfället hos Conny och tar hand om deras gamla hund, de är i Stockholm på bågskytte SM. Jag glömmer inte heller när vi var till Norsjö med Labbe, minns att t o m jag grät./ Agnetha
RaderaJag skulle ALDRIG ha ett djurs aska inne… har jag sagt… mycket övertygande.
SvaraRaderaDet var innan Chatterkatten dog och vi fick hem askan i en så fin liten träurna. Samtidigt fick vi med en påse förgätmigej. Planen är att begrava henne i trädgården. Fast än så länge står hon på vår byrå ❤️
mossfolk: Men så underbart med påsen med förgätmigej! Jag tänkte, att om jag hade varit ansvarit för kremeringen av smådjur, typ hundar, katter, skulle jag kanske lägga i några små rosenblad i lådan, men det kanske blir för dyrt.
SvaraRaderaPv säger att för honom betyder askan ingenting, men det gör den för mig.
Den ska nog få komma i en fin "urna" av något slag och stå fint till.
Jag skulle heller aldrig kunna ha ett djurs aska inne. Har inte heller låtit dem kremeras separat och fått hem aska så det har aldrig ens varit en fråga. För mig har avskedet varit i dödsögonblicket och minnena bevarats genom tankar, berättelser och många filmer och foton. Den första tiden har vi haft ett fint inramat foto uppe, ofta tänt ett ljus där, så som man ju gör med andra familjemedlemmar av mänsklig sort. Men att bevara aska inne - och det såg ju ganska mycket ut - skulle för MIG kännas helt makabert. Min man skulle aldrig gå med på det heller. Praktiskt skulle jag också vara livrädd att det vältes ut inomhus och att man fick dammsuga upp det. Själv vill jag inte alls brännas upp och bli kremerad så det har säkert med det att göra. Mina egna och barnens smådjur har vi dock alltid ordnat fina små gravar för, som på Anders bild av hamstergraven. Viktigt del av sorgearbetet. Som förstås också är helt individuellt…
SvaraRaderaMonet: Nej, så känner jag inte alls det. Varför skulle det vara makabert? Askan är ju en del av Harry, det gäller bara att jag hittar något fint att förvara askan i, ungefär som mossfolk som beskrev det dom fått katten i. Skulle det vältas ut, får jag väl sopa upp det, men det ska inte hamna på golvet. Allt det du berättar om, foton och dylikt, finns förstås också.
SvaraRaderaJag vill på inga villkors vis hamna under jord, fy, så hemskt! Nej, kremeras och så i en urna eller strös ut (jo, jag har sett aska strös ut i havet här).
På ”djurfrid.se” finns många fina alternativ till urnor för djur. Det där med kistbegravning, kremering, spridning av aska och så är ju en annan diskussion men man kommer ju i närheten av den när djuren dör. I USA är/var det tydligen vanligt att man förvarade sin avlidne maka/makes aska i urna i hemmet, företrädesvis på hyllan ovanför öppna spisen. Många av frankrikesvenskarna vars man/hustru dött och snabbt kremerats där (måste ske inom tre dagar där) har beskrivit den just makabra känslan av att behöva köra hela vägen hem med askan i kartong eller urna i framsätet i bilen. Och tulla in det där det ibland har misstagits för annat. Nej fy katten! Men var och en gör ju som alltid det som känns bäst för en själv, vi kan ha olika syn på saker som vanligt. Monet
RaderaAgnetha: tänk, så det kan bli! Hur man kan förändras. Ha det så bra i Umeå!
SvaraRaderaMonet: Minns ett brev jag fick från någon (kan ha varit Anja N) där det berättades om "mors urna i baksätet i bilen" .., askan skulle spridas ut någonstans på Öland.
SvaraRaderaAtt ha pv:s aska - om han dör före mig - i huset, nej, där går nog gränsen.