Efteråt och om att ta död på sig själv ...
Bilden här intill visar det uppdukade bordet hos Birgitta. Salladen - med bitar av chèvre blandat med vattenmelon /honungsmelon och där själva getosten hade penslats med flytande honung och lite balsamvinäger - var underbart god!
Under den rutiga handduken ligger den paj vi hade med oss.
En annan slags midsommar för många år sedan.
Några timmar tidigare hade vi tittat in hos Eva från Tyresö och hennes make (för dagen slipper han vara halvlång).
Den arma Eva har det inte lätt just nu, utan satt som en liten sparv ute på altanen. I mitten av juli blir det troligtvis operation, hade läkaren meddelat henne.
Och där sitter Gösta med gitarren och ingen anade väl att två månader senare skulle Gösta inte längre vara i livet. Och Sonja böjer sig fram vid bordet .., tio år senare är hon så tunn och liten och fyllde nittioett i slutet av maj. Till höger sitter sonen Mats i grön t-shirt och dottern Maria - som ibland är vår kattskötare - sitter längst till vänster.
Det är tio år sedan bilden togs.
Igår fick jag ett mejl från min syster i Australien och hon hade ju tidigare i veckan drömt att Anders och jag själv skulle skjutsa henne till Köpenhamn, ja, i akt och mening att hon skulle få somna in (vilken mardröm!) och nu berättade hon följande:
"Vad gäller euthanasia är jag ganska ambivalent - är rädd att det kan missbrukas av läkare eller arvingar. Vi hade en bekant (kallar hen X) som helt enkelt bestämde sig för att dö, det var helt barockt. Denna X slutade att äta, drack endast ett halvt glas öl per dag och när slutet närmade sig bjöd X in oss och några till på en lunch, som X förstås inte åt av själv. Innan vi gick därifrån gick X i säng och vi fick komma in två och två för att säga adjö. Två dagar senare var X död. Nej,det var inte någon dödlig sjukdom som föranledde detta, det var mest småkrämpor, men X sade sig helt enkelt vara less på livet vid åttiotre års ålder."
I motsats till min syster finner jag det inte alls makabert, utan helt enkelt ett eget val en människa har gjort, då, när livet inte känns meningslfullt längre. Många svårt dementa slutar ju också att äta .., min egen mamma, t.ex. Intressant var det ju hur som helst.
Nu ska jag börja förbereda lite inför seglatsen söderut i morgon. Vi siktar på Humlebaekk på Själland. Tittade på Youtube som hade en drönarfilm över den ganska trånga hamnen. En sak är säker, där gäller det att bogpropellern fungerar som den ska.
Kanske blir det en övernattning innan vi kommer dit.
Instämmer - intressant!
SvaraRaderaÖnskar dig/er en god seglats.
❤️
Hoppas ni får en fin resa🥰
SvaraRaderaBilden ❤️
SvaraRaderaMin farmor bestämde sig också för att hon levt klart, 91 år gammal. Hon slutade helt enkelt att äta och sa nej till dropp när hon blev inlagd. Jag tycker nog faktiskt att när man har kommit upp i en så aktningsvärd ålder kan man få bestämma själv -även om jag hade önskat ha henne kvar i minst tio år till.
Även jag tycker man ska ha rätt att bestämma när man ska få sluta sina dagar. Då menar jag vid hög ålder och/eller obotlig sjukdom som är förenat med utdraget plågsamt lidande.
SvaraRaderaEtt fungerande sätt är ju att sluta äta.
Min mor uttryckte sig vid ett antal tillfällen att "nu har jag levt klart" och hon bad om hjälp att få sluta sina dagar. Oerhört smärtsamt att se hennes vanmakt och hur utlämnad hon kände sig.
Tacksam över, i jämförelse med många andras, blev hennes lidande inte alltför utdraget.
Trevligt och gott det ser ut! En helt annan -och ständigt återkommande fråga: du stavar osten ”chevré” som de flesta svenskar. Uttalar du den också ”Schevvré”? Både stavning och uttal är ju helt annorlunda: ”chèvre” och ”Schävvr”. Men jag tänker att man också gjort så här i dina affärer genom åren? Väldigt få, t o m på restauranger vet hur den här osten ska stavas och uttalas. Det är ungefär som den eviga frågan om crème fraîche som ju har de mest fantasifulla stavningar, det har man ju sett genom åren inte minst på dina inköpslappar! Jaja, avdelning för värdelöst vetande förstås… God segling framöver!
SvaraRaderaMonet: nej, jag säger oftast getost, just för att inte hamna i den där fällan där jag säger fel. Du har ju berättat hur man ska uttala det, men tack och lov finns det färdiga rullar i kyldisken. Nu ska jag rätta till det!
SvaraRaderaWalkaboutsweden och Babsan: tack, jag är alltid lite halvnervös innan vi ger oss av ,-)
SvaraRaderamossfolk och Bettan: Ja, det är väl så det blir för många, tror jag. Man blir kanske trött på att ha ont eller att livet känns tämligen meningslöst och så tappar man aptiten och låter det gå utför. Man känner sig färdiglevd.
SvaraRaderaMinns också när jag själv var som allra sjukast i covid .., då tänkte jag att blir det värre än så, då vete sjutton om man har lust att vara med.
Appropå saker som vi uttalar fel: antrekååå! :-)
SvaraRadera