Elisabet

Mötet ....

På väg från bilen och in i affären, upptäcker jag en kvinna som redan har handlat och nu är på väg att koppla loss sin lilla hund, den som suttit och väntat så troget där utanför.

"Ja, nu kommer matte ...", säger hon och klappar hunden på huvudet. 

Jag står kvar och känner hur gråten vill komma .., minns alla gånger man kände den där glädjen - när Harry stod utanför lagerdörren på affären och väntade så glatt - eller när jag kom hem efter kvällspassen och han låg på mattan i hallen och väntade. 

"Å, lyckliga du som har hund! säger jag och så är allt igång. 

Det blir ett så bra möte. Kvinnan, som är lång och har lite lockigt och uppsatt hår, har mörkbruna ögon och solbränd hy. 

Nej, kanske inte just solbränd? Jag frågar om hon har franskt eller italienskt påbrå? Nej, inte vad hon vet, svarar hon leende. Egentligen är hon från Småland. 

Och hon berättar vad hunden har betytt för henne. Det har varit så mycket ett tag .., skilsmässa, cancer och nu bor hon i Haverdal och känner sig så befriad och lycklig och barnen bor på olika håll i landet  och tänk, vad en liten hund då kan betyda! 

Kanske stod vi där i tio minuter? Kanske inte ens det?

På väg hem (det duggregnar lite och jag ser en ung flicka cykla hemåt på cykelbanan .,. måhända är skoldagen tillända ..?) tänker jag på kvinnan och hennes lilla hund och jag tänker på vad några minuters småprat - eller samtal - kan betyda. Hur glad man kan bli. Hur inutivarm.