tisdag 24 september 2024

Mötet ....


På väg från bilen och in i affären, upptäcker jag en kvinna som redan har handlat och nu är på väg att koppla loss sin lilla hund, den som suttit och väntat så troget där utanför.

"Ja, nu kommer matte ...", säger hon och klappar hunden på huvudet. 

Jag står kvar och känner hur gråten vill komma .., minns alla gånger man kände den där glädjen - när Harry stod utanför lagerdörren på affären och väntade så glatt - eller när jag kom hem efter kvällspassen och han låg på mattan i hallen och väntade. 

"Å, lyckliga du som har hund! säger jag och så är allt igång. 

Det blir ett så bra möte. Kvinnan, som är lång och har lite lockigt och uppsatt hår, har mörkbruna ögon och solbränd hy. 

Nej, kanske inte just solbränd? Jag frågar om hon har franskt eller italienskt påbrå? Nej, inte vad hon vet, svarar hon leende. Egentligen är hon från Småland. 

Och hon berättar vad hunden har betytt för henne. Det har varit så mycket ett tag .., skilsmässa, cancer och nu bor hon i Haverdal och känner sig så befriad och lycklig och barnen bor på olika håll i landet  och tänk, vad en liten hund då kan betyda! 

Kanske stod vi där i tio minuter? Kanske inte ens det?

På väg hem (det duggregnar lite och jag ser en ung flicka cykla hemåt på cykelbanan .,. måhända är skoldagen tillända ..?) tänker jag på kvinnan och hennes lilla hund och jag tänker på vad några minuters småprat - eller samtal - kan betyda. Hur glad man kan bli. Hur inutivarm.

8 kommentarer:

  1. Får man fråga om ni inte funderar på hund igen? En fråga som du förstås bara kan ignorera om du vill. / annannan

    SvaraRadera
    Svar
    1. annannan: nu har det gått ett halvår utan Harry och jag saknar detta att ha hund, så det är inte klokt. Jag tycker att livet tappade så mycket glädje .., detta att få ge kärlek och få kärlek. Så, jo .., vi har pratat om det, men ingen hund ännu, i alla fall. Hade pv fått bestämma, hade vi säkert haft en ny hund, det är jag säker på. Men det är ju också så att vi upplever en viss frihet, som vi har det nu ,-). Elisabet

      Radera
  2. Småprat blir jag bara bättre och bättre på, med åren. Ingen har bågot emot det, verkar det som.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bert Bodin: När mina barn var tonåriga skämdes dom när jag pratade med obekanta människor. Nu ser jag minsann att det där har gått i arv, särskilt hos döttrarna ,-). Jag är sååå tacksam för småpratet och alla möten som blir av, just därför. /Elisabet

      Radera
  3. Yrkesmässigt måste jag ”småprata” med folk. Visst något annat då men intressant när man märker att folk tinar upp. I början är de flesta reserverade men hos de flesta släpper det.
    Privat är jag inte alla gånger så bra på att småprata men om man gör det blir folk oftast glada.

    Förstår friheten inte ha en hund men också tomt.
    Det är ingen som behöver en dagmatte i nejden. Eller det kanske inte är så kul…?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Turtlan: Ja, den tanken har också seglat genom huvudet ..., men då blir man ju också bunden. /E

      Radera
  4. WalkaboutSweden: Håller helt och hållet med dig! /E

    SvaraRadera