Idag ...

Gick Kärleksstigen som går längs sjön - som nu är isbelagd - och då såg det ut så här. 

Såg och hörde en skoter fara fram som en raket på isen. 

Luften rå och fuktig. 

Det kan bli kallt ikväll.

Näst sista dagen hemma ...

Vaknar tidigt. Maria ligger sjuk och pv tar ut hundarna på morgonrundan, allt medan jag dukar fram frukost. 

Nu är klockan 07:00 och pv ropar hejdå .., han är på väg till jobbet. 

Vilken härlig dag det blev igår; det var då det var Sing-a-long i församlingshemmet, det som ligger alldeles vid kyrkan. 

Så här såg det ut när jag passerade, på väg till allsången. 

Det är underligt att man kan se saker på helt annorlunda vis, när man blir äldre. Eller, det kanske bara är jag själv som upplever det så. 

Plötsligt tycker jag att kyrkan är så fin!

Och sympatiskt att det bara är att hämta nyckeln till kyrkan i församlingshemmet, men så kanske det fungerar överallt?

I den stora salen i församlingshemmet, lite i skymundan nästan, hänger den här tavlan, målad av Torsten Nordberg. Egentligen är tavlan avlång, men när jag tar bilden, blir den närapå kvadratisk. Åååå, så jag tycker att den är fin! Färgerna .., och ljuset och blommorna nere till höger och Jesus som nog har varit hos frisören och fått kortare hår! Och jag tycker om allt det som är blått uppe i högra hörnet, ja, till och med räfsan fick ny färg!

En ovanligt snygg Jesus, tycker jag. Och långa, nästan pianofingrar, har han begåvats med. 

Och här den högra sidan. 

Och konstnärens signatur. Om denne Torsten Nordberg, kan man läsa här.  Eller här. 

Altartavlan i Tärna kyrka, målad av denne Torsten Nordberg. Sååå vacker, tycker jag!

Nåväl. Vi var väl ett tjugotal besökare vid allsången; alla tycktes väldigt hemtama och hade nog varit med hur länge som helst på detta! 

Många bekanta ansikten var det och allt inleddes med Härlig är jorden ..., och Denny, den musikansvarige och som även leder kören där pv sjunger, satt vid pianot och styrde upp det hela. 

Kanske sjöng vi tio sånger .., mest psalmer. Jag hade så svårt att inte börja gråta och jag kan inte förklara varför .., bara att det blev så känslosamt! 

Denne härlige Denny med sitt långa hår och örhängen och med en karisma som inte går av för hackor, han hade gjort lunchen. Det visade sig vara någon slags gryta/soppa .., i en jättekastrull såg det ut som gulaschsoppa med små korvar och grönsaker i och så i en annan, lika hög kastrull, låg ris som kokats i buljong och med hela lökar i! Receptet kom från hans mormor - om jag förstod det rätt var hon från Ungern - och jag kan säga att det var STARKT, men så otroligt gott och smakrikt! 

När vi sjungit klart och ätit upp lunchen, bad jag om ordet. Berättade då vad det betydde, detta att efter trettiotvå år i Skåne/Halland få komma hem och vara med om detta ., att helt enkelt få känna sån gemenskap och sitta och sjunga bland bekanta och mindre bekanta och så passade jag på att framföra mitt innerliga tack, för en sak var ju säker, min tanke på att inhandla Nezeril nässpray, den tanken kunde skrinläggas, ty efter den här lunchen var det "fritt blås" hos de flesta av oss. 

Det blev ett par timmars samvaro och Denny, som nu ska flytta, tackade för den fina buketten och hälsade välkomna till hans sista träff i församlingshemmet och då minsann skulle det bli knytkalas - alla var välkomna, "ta med vad ni vill, mat eller bakverk och så ska vi ha riktigt trevligt och kanske fälls det en tår!" sa han och log. 

Nåväl. Då är jag redan hemma i landet Halland. På grund av den extrema halkan här i länet, tar jag en tidigare buss till Skellefteå, blir hämtad av min väninna Agnetha som lär ska bjuda på köttsoppa och så skjutsar hon mig den korta sträckan till flygbussen. 

Så var det.

Tisdag i Malå ...

Och Maria ligger nerbäddad och är krasslig och jag håller tummar och tår att jag ska klara mig. Minns med fasa tågresan upp hit förra året, då, när jag blev så dålig. 

Så här såg det ut igår. Läste någonstans att 121 personer kommit till akuten i Skellefteå! Det var brutna handleder och armar och annat elände, allt pga halkan!

 Fortfarande varnas det gör ishalka längs kusten i Västerbotten 

Vaknade till snöfall! Den kom på tvären, tycktes det. 

Pv tog hundarna på första rundan, allt medan jag fixade frukosten. Adventsljuset tändes. Åt upp det sista av det mjuka tunnbrödet (mer som mjukkakor) som M:s f.d. klasskompis Linda hade bakat, eftersom hon visste att jag älskar detta bröd. Så enormt vänligt!

På agendan idag står "Sing along!" klockan halv elva  i församlingshemmet. Vem som helst kan komma dit och sjunga tillsammans och jag ska i alla fall testa. I 1.5 timme pågår det, men det är kanske kaffe i mellanakten, eller ..? I församlingshemmet finns en helt underbar stor tavla, mer som en altartavla i förgrunden av lokalen. Det är för mig fullständigt obegripligt att den tavlan liksom står i skugga! Tänk, om dom hade haft en mjuk spotlight, så mycket mer levande hade då tavlan blivit! Ska försöka få till en bild, så ska ni få se. 

Det händer ofta att jag berättar om hur vänliga människor är här uppe. Kanske är det enbart genom mina ögon .., ja, varför skulle människor norröver vara extra snälla? Eller lättillgängliga.

Ja, det kan man fundera över, men igår kom samma tanke över mig. 

Det hade snöat och dessutom under natten rasat från taken; stenhårda snövallar blev det - helt omöjliga att rubba med  vanlig snöskyffel -. 

Jag gjorde ett tappert, men ack, så lönlöst försök att forsla undan snövallen, men ..., så kom en annan av Marias f.d. klasskompisar; - den underbare Jocke Broberg - och med sin traktor var det ju skottat och fint i ett huj!

Här sitter han och gör tummen upp , då, när jag frågade om jag fick ta en bild av denne gårdagens hjälte!

Pratade häromdagen med den peruanska familjen som bor på våningen ovanför. Dom hade allltså flyttat hit från Lund, mest för att dom ville testa något nytt och sade sig älska snö och kyla. Ibland om kvällarna hör jag småbarnsspring från lägenheten ovanför (två barn finns i familjen) och får då en sån våldsam längtan efter småttingarna i Skåne. 

Ungefär så är det här i landet Lappland. Tittar - samtidigt som jag skriver detta - på ett nyhetsinslag om Donald Trump. Jag kan för mitt liv inte begripa hur en president kan vara så oförskämd mot särskilt kvinnliga journalister, ja, det finns liksom ingen hejd på alla negativa omdömen vad gäller dem. Min avsky för den amerikanske presidenten, den har nu vuxit sig till oanade höjder.

Dagens fönster ...

... fångades här från Marias vardagsrum och om ni visste hur vackert det är när lamporna i slalombacken tänds! Det blir som ett litet pärlband av ljus. 

Norrsidan av backen syns inte och är våldsamt brant; jag vågade mig aldrig ner där. 

Det som ser ut som icke-färdig balkong, är just det. Hennes balkong/altan ska bli dubbelt så lång, men det blir nog till våren/sommaren.

Måndag i Malå ...

Vaknar till snöyra och blåst och ljudet av traktorer och andra snöröjningsfordon som far fram likt illrar längs Storgatan! 

Innan jag går till affären sopar jag trätrappan ut mot gatan och går sedan med myrsteg och försöker undvika akuten-besök. 

En bruten handled, då blir det till att åka de nio milen till Lycksele. Nej, tack.

Det är lite folk i affären och det mesta är påfyllt. Fruktdisken jättefin! Grillade kycklingar väntar på att bli middagsmat (eller lunch), och betingar ett pris av 92:- styck, men jag tycker att dom är STORA. Kollar vikten, ja, 1 kg. På Hemköp i Haverdal kostar en kyckling 79:- om jag minns rätt. 

När jag arbetade på Ica i Malå, hade vi alltid grillade spjäll .., tunna eller tjocka och himmelskt goda. Även grillad karré fanns att köpa och så klart dom grillade kycklingarna.

Klockan 11.00 går jag till Nystedts Kläder och inväntar Irene Lundmark - Alm från Norsjö. Hinner prata en hel del med en av ägarna och när norsjöborna (Irene har med sig maken, ja,han vägrar låta henne köra då hon haft foten justerad i flera veckor) väl kommer, blir det två timmar av surr. Namn från förr singlar i luften .., jag kommer ihåg allt mera. När en polett har trillat ner, trillar fler ner av bara farten!

En annan av ägarna går omkring och inventerar. Inte kan det vara enkelt i dessa tider, nu när människor beställer i princip allting på nätet, att då kunna ha en klädbutik och ett säljande sortiment, utan att det blir för betungande, rent ekonomiskt. Kvinnan säger att det har varit lite tungt det här året och riktigt varför vet hon inte. Tack och lov för cafédelen, men den kan ju omöjligen försörja det övriga. 

Jag upptäcker en ljuvligt vacker stickad kofta, nästan gräddvit, nej, inte så vit .., och jag frågar vad den kostar ..., tänker på Gudrun-Sjödén-priser och förbereder mig på 1500:-. Nej, den kostar mindre än hälften, men finns bara i M och L. Jag vill nog ha XL, men slår till ändå .., tänker att det kommer väl ljusare tider, kanske får jag ha koftan som målbild. (Tror jag ens på detta själv ...?)

När jag väl kommer hem (nu är Ringvägen 13 hemma ....) provar jag koftan och tycker att den blir sååå fin, så fin. Jag kan ju ha den öppen, inte knäppt, alltså.

Och snart kommer såväl pv som Maria hem från dagens slit. Allt är förberett. Bordet dukat .., har gjort matlåda till M för i morgon, men först ska hon ut med hundarna.

Dagens fönster ...

... fångades i Malå kyrka igår. Kyrkans inredning går i någon slags blått och mjukt rosa och aldrig har jag tidigare tänkt tanken att den är såå fin kyrkan, men det gjorde jag igår. 

När jag igårkväll berättade om kyrkobesöket och allt vad där hände, så skrev hon så här: "Sista gången jag var i Malå kyrka var på pappas begravning och två år tidigare på farbror Mauritz begravning. Då satt jag bredvid pappa och han höll mig i ena handen och tårarna rann hela tiden nerför hans kind. Så sorgligt."

Denne Mauritz Brännström var från Norsjö och var pappas allra bästa vän. 

Det var en kall vinterdag som Mauritz körde bil i samhället, plötsligt blev sjuk, parkerade vid sidan av Mörttjärnvägen och där hittades han död, ja, någon noterade förstås att bilen stod parkerad lite underligt, vid sidan om. Detta var dagen efter att han och frun bjudit mamma och pappa på kaffe och då var allt till synes som vanligt. Nu hade hans stora, varma hjärta plötsligt bara stannat. Såväl pappa som Mauritz dog i början av december, Mauritz den 14:e 1974 och pappa den 7:e, två år senare. 

Om denne alltid så vänlige Mauritz kan man läsa här.

Söndag i Malå ...

Så var konserten i kyrkan avklarad och det gick ju bara bra. Förutom pv kände jag igen i alla fall ett par, tre stycken, kanske fyra till och med, ja, bland körsångarna, alltså. 

En ny kyrkoherde skulle installeras och den gamle tackas av. Oj, oj .., det kan inte vara enkelt att vara efterträdare i det här fallet, så himla trivsam präst som det var!

Nåja, det blir säkert bra och jag loooog för mig själv när jag hörde den nya predika lite - på västerbottniska -!

Det var närapå fullsatt i kyrkan och mitt i det högtidliga välkomnandet (till den nye) kom en äldre kvinna fram i mittgången och tog sikte på nykomlingen. 

Vad skulle nu hända?

Hon hade stickemössa och kofta och bar på en plastblomma, typ hortensia och förklarade att han var välkommen och sen hörde jag inte så mycket mera, men hon gav honom i alla fall en kram och han kramade henne tillbaka. 

På väg tillbaka till sin bänk sa hon högt till oss övriga: "Ja, ursäkta .., men nu är jag ju så här .., hä vet ni ju!" Jag var nog inte den enda som log. 

I själva ceremonin deltog företrädare för Malå församling, kommunen, pingst, - och missionsförsamlingen, samt för samerna. Minns jag rätt var kontraktprosten där också och välkomnade den nye, som för övrigt även hade namnsdag idag (Anders). 

Samerna representerades av Stefan Larsson , legendarisk hockeyspelare i Malå, på den tiden det begav sig, och så omtyckt. 

Någon - det kan ha varit denne Stefan - frågade var mina föräldrar kom ifrån och när jag berättade att mamma växte upp i Dikanäs (södra Lappland), så sa han "Ja, då har du ju mest troligt sameblod i dig du också". 

Aldrig i hela mitt snart sjuttiotvååriga liv har jag fått så många kramar som idag; en del visste jag inte riktigt vem det var, utan fick fråga rakt av. Träffade två före detta klasskamrater .., Jenny Lilian Viktoria, samt Gudrun Linnéa (alla klasskamraters namn kan jag utantill) och en kvinna som jag arbetat med på Konsum i Malå, det måste ha varit sommaren 1978 eller 1979, ty året därpå hade jag fått jobb på Ica Nilahallen.

Har man arbetat i samma butik i många år, eller kanske varit lärare på skolan eller öht haft ett arbete där man har haft med människor att göra, då kan det bli så här. 

Och där var Siggan Stenlund - en gång kyrkvärd, men inte nu längre - och hennes mamma Stina arbetade som vårdbiträde (så småningom till undersköterska) på sjukstugan i Malå och var helt underbart snäll och rar - ja, henne minns jag så väl. 

Och snett intill mig satt Ture Lindblom och sjöng så vackert .., så vackert, han är säkert 83-84 år numera. Gick fram och kramade om honom och sa hur fint han sjöng med i psalmerna och Ture sa: "Få se nu .., vem är du?" och jag sa .., "Jaa, du Ture, Elisabet Nilsson, f.d. Eikedahl, du vet, dotter till Ann-Gerd", och då började han nästan att gråta. Det var nog trettiotre år sedan vi sågs. 

Sen sade jag rakt ut att egentligen borde man införa en lag, så där så att malåborna borde bära en brosch på vilket det står deras namn, vad deras föräldrar hette/heter eller eventuella syskons namn. Såå mycket enklare tillvaron då skulle vara för såna som flyttat hemifrån för mer än trettio år sedan! Å andra sidan borde kanske det gälla även vi som flyttat och inte längre har samma hårfärg som tidigare och förstås har åldrats på alla möjliga sätt. 

Just så var det.

Tidsmaskinen ....

Igår på eftermiddagspromenaden med hundarna, valde vi att gå längs Ringvägen. Och så kom vi då till mitt barndomshem och där jag (och Tommy och barnen ) bodde från 1978 till 1993. Huset stod klart sommaren 1955 och frånsett garaget som skymtar till höger, det som Tommy byggde, såg det väl ungefär så här. Nej, inte helt. Träpanelen på vardera gaveln, fanns inte. 

Borta är också häcken som löpte längs tomtgränsen och alla buskarna och någon björk och jag undrar om inte flaggstången också är försvunnen? Och den jättelika syrénen vid husknuten. 

"Vänta, jag ska bara knacka på och höra hur det är med Kurt!" sa jag till pv. 

Kurt och hans fru Gerd, var de som köpte huset.

Var jag alls inne och tittade för något år sedan? Nej. Det hade blivit för känslosamt. 

Det blev det nu också. 

Kurt föreslog att jag kunde gå en trappa upp och se hur det nu såg ut, men då kunde jag inte prata .., skakade bara på huvudet. 

Men här i hallen stod vi och jag förundrades över hur likt sig det var. 

Trappan upp (eller ner), den där härliga trappan som var ovanligt bred och där pappa brukade sitta på ett av trappstegen där nere när han knöt skorna eller där satt jag själv och pratade i telefonen, den som stod på hyllan som skymtar längst till höger i bild. 

Tre sovrum fanns - och finns väl ännu - där uppe, plus ett badrum som var tämligen enkelt. 

Min kusin Agnetha Kulander kommenterade så här, när hon såg bilden på trappan: "Förstår att det blir känslosamt, jag kommer ihåg den fina trappan där vi barn åkte på rumpan när vi hälsade på i Malå.  Vägen till Malå från Vilhelmina var spännande, då det vimlade av renhjordar och pappa Örjan fick åka slalom mellan renarna!"

Och där inne i vardagsrummet står Kurt och Pv. Rummet var ett enda ett (på ritningen fanns möjlighet att dela av det i ett sovrum och ett vardagsrum) och jag älskade det! 

Det var bara köket, hallen och vardagsrummet där nere och det vardagsrummet användes verkligen till vardags, ja, alltid. Inget "finrum" där man inte fick gå in, annat än när det vankades besök.

Tommy rev ut altandörren och ett av fönstren (stora, fyrkantiga ..,) och satte in ett slags panoramafönster som gav oss sååå ljuvlig utsikt över sjön och solnedgångar som värmde hjärtat. 

Dörren till höger om den ovala spegeln på väggen, var varmgarderob när jag växte upp, ja, även när vi hade huset. 

Perfekt för att hänga in iskalla och snöiga jackor och skor! Och perfekt för småttingar att gömma sig bakom jackor och ligga på ribbrädorna där värmen kom upp och där skorna trängdes. 

Nu hade den garderoben förvandlats till en liten toalett och det var ju vettigt; att med stigande ålder knata upp och ner för trappan - hur härlig den än var - är ju tämligen opraktiskt. Nytt golv i hallen, ser jag också, ja, så mycket finare än vårt plastgolv.

På byrån i hallen stod detta underbara och fångade i alla fall min blick  b u m s! Sååååå fint! 

"Det var min mamma som målade på glaset och pappa, han gjorde ställningen ...", förklarade Kurt. 

Och där ovanför hängde en underbar tavla, målad av Sune Lundgren, konstnär från Malå/Lainejaur och jag undrar i hur många hem i Malå hans alster hänger? Sune är numera saligen hädangången. 

Ja, det där ganska korta besöket hos Kurt, det värmde verkligen hjärtat och själen och hela alltet! 

"Den tavlan fick Gerd (hans fru) i 50-årspresent ...", sa Kurt och log. 

Nu hör jag pv sitta och spela på sitt lap-top-piano; han övar sig inför konserten idag. Inte en enda julig sång står på programmet .., å, så ledsamt, men kanske får publiken/kyrkobesökarna stå för den delen. 

Hundarna är rastade .., det är kolsvart ute nu när klockan närmar sig åtta.

Dagens fönster ...

.... fångades här hos Maria på Ringvägen i Malå. 

Igår rasade snön från taken och stackars Steven blev livrädd och hoppade upp i soffan och lade sig nära, nära och undrade väl vad det rörde sig om.

S o m  jag minns dånet från barndomen när snön rasade ner och skidorna som stod lutade mog husväggen (som var i betong) liksom skrapade längs väggen och låg som pinnar på marken, då, efteråt.