Elisabet

Onsdag ...

Lika kyligt idag och än värre vind! Looog såå när jag hämtade kundvagn på Hemköp (dom står ute i ett skjul) och vi som möttes där, vi var lika våldsamt rufsiga i håret båda två!

Vid delikatessdisken blev det småprat med städaren som jag möter nästan dagligen och alltid känner jag mig i vägen. 

Nu fick jag veta att han kom från Syrien, var 55 år, hade fem barn och att en av dem - en son - läser till ingenjör på Halmstad högskola. 

Hemma i Syrien hade han (pappan, alltså) egen butik där han sålde grönsaker och ja, han pekade med handen mot olivoljor och annat. 

I sju år hade han och familjen varit här; såväl han som hans fru städar lite överallt i Halmstad, men den äldre kvinnan som stod intill och log så varmt, nej, det var inte hans fru, sa han och skrattade gott. Imponerande att börja ett nytt liv i ett annat land, dessutom så långt från hemlandet, och ändå ha lärt sig pass bra svenska. Hade jag klarat att lära mig arabiska? Tveksamt.

Mannen hette Abdullah i efternamn - det trodde jag var ett förnamn - och jag sa mitt namn förstås. Ja, men det var trevligt och intressant. Dessa städare som nästan dagligen finns i butiken, som gör ett så oändligt viktigt jobb, men som ändå är på något sätt osynliga. Nu kanske städpersonalen har paus på något annat vis .., kanske har dom inte ens rast inplanerat i städningen, men jag har nog aldrig varit med om att dom blir inbjudna till gemensamt fika i personalrummet. Inte i en enda butik där jag arbetat.

Julkort nr 2 kom från Stockholm och det var den rara Lisbeth som stod som avsändare. Lisbeth som under bloggtiden var "Londongirl" och senare "Tankevågor". Lisbeth som när jag fyllde 60 år ringde upp och tillsammans med sina elever sjöng och gratulerade på födelsedagen. Sååå vansinnigt glad jag blev och jag blir det fortfarande, bara jag tänker på det. Om jag får gissa, tror jag att bilden är tagen från deras ö i Stocksholms skärgård.