lördag 14 november 2009

Ett sent kvällsfönster från ...



"Hejsan Elisabet,

Jag vill gärna bidraga med ett fönster.

Bilden blev inte särskilt bra, men det visar mitt fönster i vardagsrummet.

Till vänster syns min lampa som ger ett varmt ljus.

Bakom gardinen står en stor segelbåt, en påminnelse om vår andra Sverige-semester.

Min älskling gillar mycket segelbåtmodeller och så har vi några i hela huset.

Bredvid båten finns en blomkruka med någon slags kastanj som förhoppningsvis växer lite ännu.

Däröver hänger en liten träsol med ett prisma i mitten som fångar solskenet och sprider ut många små regnbågar i rummet.

Det är en present jag har fått från min bästis.

Varje morgon är det min första väg till det här fönstret för att titta ut och kolla vädret.

Elisabet, jag önskar dig allt gott för operationen. Jag ska tänka på dig och hålla tummarna.

Sköt om dig.

Stor kram från mig.

Tuvstarr."


//Tack snälla rara och jag blir sååå glad när ni berättar lite om era fönster. Nu ser jag ju liksom för min inre syn hur Du, Tuvstarr, går fram till fönstret och tittar ut ....

Gåsamiddag ...


Lördag är arbetsdag.

Min näst sista på hur länge som helst.

Kunderna är änglar och dom som vet önskar lycka till och arbetskamraterna är om möjligt ännu rarare och Tina kramar om och Malin kramar om och PV antecknar oss för personalfestresa tillsammans med mitt helgjobbargäng; till norra Tyskland .., det hela ska gå av stapeln i slutet av januari och bloggmadamen får väl hoppa på kryckor.

Avresa från Ystad klockan 9.00 och framme i Tyskland tre och halv timme senare.

Det blir övernattning på hotell .., gemensam middag .., avresa morgonen därpå .., shopping ("läs: Bordershoppen ...", har chefen skrivit och alla ler när vi läser den raden ..) och så hem igen.

Ena gänget en helg, resten av personalen där nästa.

Och jag cyklar hemåt med nåt slags inuti-vemod.

Mest över hur vänliga alla är.

Sen tar vi bilen och susar iväg norrut, till min syster och hennes familj på landet utanför Hörby.

Tre generationer kvinnor i ett krumelurigt och ombonat hus med lågt i tak.

Den yngsta ska bli serietecknare eller illustratör och läser i Malmö, men är nu hemma på besök; mest för att rida.

I matrummet har det dukats på storasystersvis.

Där är dom röda Reimyreglasen som en gång fanns i vårt föräldrahem .., där är syrrans hembakade bröd som ligger i ett trätråg och så är det gåsen ., ljuvligt saftig och god .,. där är gelé, äppelmos och nån slags nästan-hasselbackpottis.



Gåsen har tillbringat sina dagar hos grannen och har säkerligen haft ett gott liv.

Till efterrätt blir det pv:s äppelkaka med vaniljglass.

Och jag hör att jag nu låter exakt på pricken som min australiensyster, hon som bara skriver om mat ...

Sist av allt hälsar vi på min arbetskamrat och alla hennes katter (varav en ska bli vår ...) och dottern Alicia och sambon Robban (till hälften norrbottning), vilka bor någon mil utanför Ystad.

Anna är östgötska med rötter i Ångermanland .., och tillsammans bor dom i en gammal, nedlagd skola med hur mycket utrymme som helst.

Och nu .., är bloggmadamen förbi av trötthet.

Hon är mentalt slut på, men gläder sig enormt åt kattungen.

Varför?

Jo, för att det känns som om det inte bara är bloggmadamen som ska flytta in i pensionatet .., det blir lite mera balans på vågen.

Ungefär.

Liten familjemedlem ...


Absolut en klicka-på-bild.


Får man lov att presentera lille kissen?

Tänk er tretton katter i ett kök hos min arbetskamrat Anna .., och små kattungar överallt .., under köksbord och på stolar och i papperskassar och ut och in i kartonger.

Och se där .., en lite grårandig kattunge i pensionatvärdens trygga händer.

En liten kattgosse som spinner så gott.

Om fyra veckor bor den i landet Halland.

Madame Grås vänstra hand ..



Det här, mina vänner, är Ingalill Gråberg där hon sitter vid sitt köksbord i Ystad.
(När hon kommenterar här på sidan kallar hon sig Fru Grå, men det är det minsta hon är. Hon är färgstark .., vacker .. har höga kindkotor och vackra ögon.)

Ingalill är 40-talist .., nybliven pensionär och en omåttligt rar kund i affären där jag arbetar.

Hon är endabarn (jag skulle ha gissat på storasyster, för hon känns trygg och moderlig), uppvuxen i Karlskoga i Värmland, men tillbringade sina barndoms somrar i Halland, i Harplinge.

Pappa Anton arbetade som brandförman och mamma Margit var biträde i en heminredningsaffär.

Ingalill bor i en helt underbar lägenhet i det som en gång var ett logement på regementet här i stan.

Tänk er skyhögt i tak.

Tänk er hööööga och vackra fönster!

Fyrkantiga rum.

På väggen i vardagsrummet hänger en tavla med skeppet Emil som motiv.

"Min morfar var kapten på den skutan .., han hette Karl Julius Johansson och var fyrtio år när skeppet förliste år 1917" .., säger Karl Julius Johanssons barnbarn och pekar på ett fotografi av herr kaptenen.


Och den här novemberdagen när skymningen inte är långt borta, sitter vi mitt emot varandra vid köksbordet och bordet är närapå helt täckt av olika sorters lektyr och där är ett levande ljus som brinner så fint och där är en burk eller mugg sprängfylld med pennor.

Hemmet andas kreativitet och hemtrevnad och ändå .., ordning och reda.

Struktur, kanske.

Vi dricker kaffe och äter små kakor från Olof Viktors i Glemminge, allt medan vi pratar om det som hör livet till.

Två barn har Ingalill, men bara en av dem är i livet.

Helt plötsligt, utan minsta lilla förvarning, dör dottern Malin vid 34 års ålder.

Just inflyttad i nya huset ..., till synes helt frisk och kry den ena dagen och död nästa.

Kvar blir då lille sonen Vincent, 9 månader, och så maken, fransmannen.

På söndag fyller Vincent 5 år.

Hur överlever man att mista ett barn? undrar jag.

Ja, hur överlever man?

Kanske för att man måste.

För att man helt enkelt inte har något val.

".... fast det finns dagar då jag bara vill skrika rakt ut ... och nu är det extra svårt, på söndag är det hennes dödsdag ...", säger Ingalill.

Och vi pratar om hur olika vi tar oss an sorgen .., och vad den gör med oss.

Men vi pratar också om glädjen .., om hennes son Marcus som nyss har gift sig och glädjen i allt detta och lyckan att vara pensionär och göra vad man har lust med eller kanske ännu mera: strunta i det man i n t e har lust med.


Ingalill är Oxe.

Jordnära och trygg.

F.d. sjuksköterska.

När jag ber henne beskriva sig själv .., ja, egenskaper som är typiska för henne .,. tänker hon efter en liten stund.

" ... ja, jag är social och ..., ja, ordentlig .., handlingskraftig också, ja, jag får saker gjorda helt enkelt ...", säger hon.

På den där skalan från ett till tio hur hon tycker att livet är just nu .. ?

"Det är svårt .., vissa dagar är ..., men ..,. ja, jag skulle säga att det i alla fall är mer uppåt än fem i alla fall ...", säger hon varmt leende.

Sa jag att hon har vänster tumme upp?

Det har hon.

Dagens fönster ...



Från Västergötland och den här madamen kommer en alldeles underbar verandabild!

Visst är den härlig?

Ja, både bilden och verandan, menar jag.

fredag 13 november 2009

Hemma hos mig ...



... bananlådor .., lammfärs ..., tzatziki .., tända ljus .., emma-prat.

Väntan på en pensionatsvärd som har svängt förbi Rollsberga och köpt mig två styck snöblusar, dvs, såna här anorakar som jag ä l s k a r .., och har jag nu tur, varar dom livet ut!

Men oj, som han har ringt och bett mig kolla på detta .., allt medan jag sprungit mellan köket och fönsterinläggandet.

Hällregn ute.

Mörker.

November.

Ett kvällsfönster från ....



"Hej!

Här kommer fönstret vid min ostädade köksbänk.

Där står den fina orchide jag fick av kompisarna för 2½ år seda, då jag fyllde pensionär.
Den har blommat hela tiden.

Bredvid törnekorsblomman åt höger finns en liten snidad trägumma, som min pappa en gång köpte. Den tycker jag om.

Paketet framåt höger innhåller min nya julbelysning.
Är frestad att sätta upp den i förväg. Det är så grått nu.

Håll ut med glada tankar i det grå - solen finns!

Margareta

Lycka till Elisabet!"

Och ....



... så säger jag hej och tack till dom på jobbet som är helglediga.

Där är vår egen charmör Lasse med rå galghumor.., ("stå still nu Bettan så jag får se hur du ser ut .., ja, om det skulle gå på tok och jag inte får se dig mer ...!" säger han smajlande .) och där är Emelie som på måndag blir kassaansvarig och kommer att sköta det med den äran och där är Rickard som har ont i sin vänstra arm efter vaccineringen och Helene, nyklippt och fräsig; tolv kilo har hon tappat tack vare Viktväktarna, plus en hel del egen viljestyrka.

Tolv kilo.

Det motsvarar tjugofyra paket små Milda.
Eller åtta fyra, förstås ..., trekilos julskinkor.
Eller tolv liter mjölk att slippa kånka på.
Eller tjugofyra halvikilos paket med köttfärs.

Inne i kontoret sitter chefen som "prater gotlenske" och han får också en kram.

Återstår nu två arbetsdagar.

Lördag och söndag.

Ikväll kommer pensionatsvärden.

På golvet här hos mig, trängs bananlådor.

Mina pelargonior ska få flytta till landet Halland .., för inte kan jag begära att ovanpågrannen ska vattna dem i flera månader.

"Men var ska dom rymmas ...?" säger pensionatsvärden.

"Ja, dina småpjuttiga pelargonior får väl allt maka på sig lite, nu när dom får kamrater ...?" svarar jag.

Och soffan Ektorp som i sex år har bott i den lilla ettan, ska få åka släpvagn till Halland.

Tänk, så spännande för en soffa .., tänk, vilket äventyr!

Och fotografierna av mina barn och av Emil och Emma och breven från mamma och alla kläderna (dom ryms nog i en låda ..?) och duken som Bente har virkat och lite annat smått och gott .., ska också med.

Det gäller att göra sig ett rede, ty under en stor del av tiden på pensionatet, ska jag vara ensam hemma om dagarna.

Ja, förutom lilla kattungen, förstås.

Nu ska jag cykla iväg och fånga en vänsterhand!

Ajöken, sa fröken.

Ps. Och ni anar inte vilka fönster som har kommit idag!! Ett underbart finurligt ett med posten (tack du rara Solbritt!) och några härligt somriga från Västergötland och ett vackert vintrigt fönster från Norrbotten !

Flera fönster tas gärna emot! Och ni som redan har skickat .., å, ni får komma med fönster hela tiden om ni vill!

Adressen: elisabet.nilsson@comhem.se Ds.



Insikt nr 166 ...


Om jag säger som så ..., så vaknar jag rätt ofta om nätterna numera.

"Du kan väl följa med in till ortopedavdelningen på måndag .., ja, vi kan väl ta kaffe och nåt gott innan du åker ..?" säger jag till pensionatsvärden som ska skjutsa mig till avrättningen Hässleholm.

Jodå.

Inga problem.

Det är ungefär som när ens egna barn var små och skulle till doktorn.

Och bara tre arbetsdagar kvar.

Idag till ett.

Och ute är det mörkt, mörkt, mörkt.

Nästan som kring jul.

Och i Australien är det "stinking hot", 39 grader nu och det har det varit i mer än en månads tid, berättar min syster, hon som igår hade födelsedag och knappt med ett ord vittnade om vad hon och maken hade ätit till middag.

Men till kvällsfika hade det i alla fall blivit glass med färska hallon.

När hon och maken var hemma i våras, förärade jag henne en jättebunt med från kvällstidningarna utrivna korsord och jag meddelade att detta skulle gälla som såväl födelsedagspresent som julklapp, ja, minst det här året ut.

Vilket finurligt knep!

Helt övertygad om att hon delar denna min åsikt, är jag dock inte.

Det är nog bäst att börja riva ur tidningssidorna igen.

Fredagsfönstret ..



"Här är ett fönster som i sig kanske inte är det allra vackraste...
Men utsikten är desto vackrare, tycker jag!

Det är en väninna som genom flygplansfönstret fotat denna ö någonstans på väg till Australien. Jag kan inte riktigt se om det är Australien (jag tror inte det), men kanske någon
annan kan se vilken ö det är..?

Lycka till med operationen!

Hälsningar Smulan."

torsdag 12 november 2009

Kväller ...



... och sedvanligt småprat med sonen som idag har varit på jobb-intervju.

Och säg den mamma som önskar att hennes son ska bli polis i en storstad.

I Malmö eller Stockholm?


Kunde han inte ha valt skomakaryrket?

Tänker hon.

Och en kvällskatt från Houston ...


"Jag kanske kan roa med en bild på mitt katt Tristan under tiden (med lite av ett smutsigt fönster i bakgrunden).

Jag skickade ju aldrig någon bild på honom förra gången vi pratade katt utan bara på Sally och deras föregångare Alice.

Tristan är en bestämd gammal herre (vi tror han är 12-13 år) med en ordentlig spinnmotor.

Kram
Cecilia
i Houston."


/Vilken underbar må-bra-bild! säger bloggmadamen och ler förnöjsamt där hon sitter vid sin dator.

Glädje i kubik ..

Ååå, jag säger bara en sak: vilka underbara fönster som har kommit susande genom rymden!!'

Och just nu sitter jag och lägger in dem .., så tjoppar dom upp när det är tänkt.

Snart är hela nästa vecka klar.

Vill ni, så fortsätt att ta fönsterbilder, även ni som redan har skickat.

Och glöm inte lite text till!

U n d e r b a r a är ni!
Önskas ... så väldigt mycket.

Sju fönster att få lägga in i förväg medan jag ligger på sjukhuset i Hässleholm.

Helst komna till min mail senast måndagmorgon.

Och gääärna med en liten text till, så där var fönstret befinner sig och sånt och vem som är avsändare och gärna en länk också, om ni har en blogg.

Adressen?

elisabet.nilsson@comhem.se

(Ja, egentligen önskar jag mig fönster hela tiden framöver .,. i alla fall så länge jag är nyopererad.)

Och här är lite vacker musik, som jag fann hos den här madamen.

OBS! Det vore underbart om fönsterbilderna inte blir ALLTFÖR stora ., men inte för små heller .-) Vet ni inte hur man gör för att förminska bilderna, så skicka dem stora, då fixar jag det själv.
Lagom storlek för mig är ungefär kring 700 - 800.
Bettankax .., fram med kameran nu!
Och ellem och Mimmi i Motala och Småländskan och Bente och alla andra raringar.
Emil och Emma också! (Dr Böhlander kan väl be dem ...?)
Och Anders kan också komma med ett fönster.

Lunch i England eller Sverige ...?



Om skillnader mellan människor i olika länder .., å, det tycker jag är hur intressant som helst att läsa om!

Från Australien berättar Matilda från sitt fikarum ..., och varje morgon har jag ett mail från min syster på samma kontinent.

Mest skriver hon om mat och vad dom har ätit till middag och det är alltid "skitgott!" skriver hon.

(Dessutom fyller hon år idag! Grattis Birgitta!)

Monet är makalös på att ta oss med på olika matställen.

Och skriver om mat så snålvattnet flödar hos läsaren ., det gör Christina ..., och i Portugal finns en annan madame, med rötter från Skåne .., och hon berättar minsann också lyriskt om mat.

Och Bert i Luleå ..., hans helgmiddagar är som menyn på Nobelfesten!

Sen har vi ju andra .., som inte bryr sig fullt lika mycket.

I Sheffield, i norra England, där bor Anna.

Och här berättar hon om sin matlåda och vad den gör med hennes arbetskamrater och det är helt klart hur intressant som helst!

(Och tänk ..., att nu vet jag äntligen vem "Annas mamma" är, som nu och då kommenterar här på sidan. Det är alltså Anna i Sheffilelds mamma ! Och jag är ju också Annas mamma.)
Ekonomisk hushållning för snart sjukskriven bloggmadame ...


Ibland, när jag kommer ihåg det, gör jag rårakor till lunch eller middag.

Jag bara river några potatisar, en zucchini, en halv lök och några morötter .., rör ihop .., tillsätter salt, svartpeppar och ett ägg och så rörs det ihop igen.

Sen steker jag i omgångar, ungefär som plättar.

Först på ena sidan, därefter den andra.

Bacon till.

Kvinnan som har fått mig att tänka till lite, vad beträffar mat .., berättar om en rårake-insikt.

Här.

Och lingonsylt.

Hur gott som helst blir det och jättebilligt!

(Utesluter man zucchinin blir det förstås ännu billigare).

Dagens fönster ...


Hej Elisabet!

Här får du några fönster att pigga upp dig med innan operationen som jag hoppas blir riktigt riktigt bra och det är jag övertygad om. Ortopedi är vi bra på i detta land:-)

Abbeydale (Sheffield) är knivarnas och saxarnas vagga och mycket mer tillverkades där.

Det var en väldigt fridfull miljö och flera grupper satt i solen med sina lärare och målade i akvarell. Och sen drack de te i det vackra huset, det gjorde vi med.

Det sista fotot är från det huset.




Här, kanske det dracks te ..?






Med varma hälsningar från Annas mamma som läser din blogg och kommenterar ibland:-)

PS Förresten var det dotter Anna som fotade fönstren och sa: "De kan ju Elisabet få till sin blogg", så du hör den är vitt känd:-)

onsdag 11 november 2009

Pling-pling ...



Tidigare idag skickade jag ett mail till gitarrmannen och berättade att jag hade länkat till hans inlägg på youtube och att jag hoppades att det var okej.

Ikväll kom detta.

"Hello Elisabet!

I'm very glad with your message.

Thank you very much for visit me on Youtube.


I visited your blog. Although I don't understand the language, i liked images and videos.

Well done!


Very good.

All the best for you!
Wisley Vilela."

Det var väl vänligt av honom!

(Wasn´t that very kind of him!)

Lite senare på kvällen ... har jag googlat och funnit följande.

Herr Gitarristen är som jag har förstått det, från Brasilien.

Så här skriver han i en kommentar.

"I learned to play by myself.
Unhappily I has no classes (like my poor English).
When I was 15 I started to learn, even with many periods in no activity, like now.
But I love music and love classical guitar.
I listen with great joy a good presentation.
Thanks a lot!
You are wellcome allways!
Wisley Vilela.
"

Mer av herr Vilela finns här.

Här och nu.



Simning på tv.

Ett tänt ljus.

Utanför fönstret: mörker.
När det suger ...

Nä.

Nu går jag och inhandlar tio kokosprickar, två gröna gelégrodor (i godis kan färgämnen verkligen vara lockande ...) och kanske några kolabitar.

Sedan tänker jag ägna mig åt korsord.

När nyckelknippan inte är på plats ...


Fast detta var ju en annan lagård.

En av de egenskaper som jag tycker allra mest om, ja, när det gäller pensionatsvärden, det är att han har en sån inre "tåga".

Nån slags "jävlaranamma".

Man kan också säga att han är envis.

Så här skriver han bland annat i sitt senaste inlägg och jag tänker att detta är den mannen i ett nötskal.

"Kör i alla fall fram till bilen, stoppar klockan och börjar leta på allvar.


Samtidigt börjar insikten växa sig fast, de ligger i regnjackans ficka.


På jobbet.


17,3 km härifrån.

Vi
lka alternativ finns nu?"

Och när jag har läst klart, då inser jag att just den egenskapen, den värderar jag otroligt högt ifall det skulle vankas husrenovering.

Så där på allvar.

Mer om rullskideäventyret finns att läsa här.


Kanske en insikt ...?


" ... boningshus av det mer rustika genuina, för att inte säga lantliga slaget, med gammaldags charm och ursprunglig interiör.
Ett eldorado för Den Händige."



Ja, skulle det nu bli så att man hamnar ute på landet där man knappt inte kan ha minsta kontakt med yttervärlden, så är det väl lika så gott man bloggar friskt medan tid är.

Således kan jag meddela intresseföreningen att ett par kryckkäppar (ja, det heter så) äro införskaffade och står och vilar sig mot väggen.

Jag hämtade dem på vårdhemmet Bellevue (fick lift av underbara arbetskamraten som snart flyttar till egen lägenhet och även hon är nyopererad, fast av andra orsaker) och på hjälpmedelscentralen satt en man i min ålder med extremt håriga armar (ja, sånt är inte alldeles oväsentligt ...) och sa att för att hämta ut kryckor måste man ha beställt tid.

Jaså?

Men jag förklarade att jag i förra veckan telefonpratade med en kvinna som sa att jag "bara kunde komma och hämta dem."

"Hon har samma dialekt som jag själv ...", lade jag till.

Då log mannen.

"Jaha .., jaså Kajsa ..?"

Och så fick jag mina kryckkäppar.

Därefter fick jag skjuts hem och har nu druckit kaffe och ätit ur-goda mackor och ska plocka ihop lite.

"Plocka ihop lite" = flytta tidningshögar hit och dit .., sortera papper och mitt i allt detta: sitta försjunken med ett korsord.

Bloggmadamen är totalt okoncentrerad och har svårt att göra nånting vettigt.

Iklädd sin älsklingsanorak sitter hon vid datorn - anoraken ger en slags trygghet - och hon lyssnar till musik och tar sig påtår och hon längtar efter sina barn och barnbarn och tänker på att hon natten till idag för första gången på evigheter, drömde om sin, sedan länge, döda pappa.

Stackars lilla själen har fullt upp nu.

Det gäller att bearbeta och mota all oro i grind.

(Mannen som spelar gitarr så vackert, heter Wisley Vilela.)

Ingen insikt alls ..



Har man inget annat för sig ..., så.

Men inte för en miljon gjorde jag det.



Än mindre detta.
Pling-pling i mobilen ...!

Mellandottern befinner sig på resande fot i Thailand.

Just nu i Pattaya.

Och jag läser sms-meddelandet, som avslutas så här:

"..... här är galet mycket prostitution och äckliga gubbar!
Dock rätt nyttigt att se en annan verklighet."

Och plötsligt minns jag vår sista kväll i Bangkok.

Vi sitter runt ett litet bord på en uteservering; det är Anders, mitt ex och jag själv.

Vid bordet intill .., en otroligt tjockmagad herre i 55-årsåldern kanske .., och mitt emot honom en ung thailändska, kanske tjugo år?

Mannen slafsar i sig spaghetti .., det rinner nån slags sås på hans haka och mellan tuggorna pratar han engelska, men han är inte engelsman.

"Tomorrow we will go to the island ..., by boat ..", säger han.

Och så slafsäter han vidare.

Den unga kvinnan säger inte ett ord.

Hon bara sitter där tyst och tittar på ingenting.

Som en resväska är hon.

Ett Ingenting.

Och jag tänker på vad hon ska vara med om och jag säger till han som då är min man att hur kan den mannen ens i sin vildaste fantasi inbilla sig att den unga kvinnan vill tillbringa en vecka med honom .., hur kan någon människa ha sådan brist på empati .., eller bryr han sig inte det minsta .., struntar han blankt i vad hon känner eller tycker?

Så är det förstås.

(Men jag inbillar mig också att dylika män faktiskt tror sig vara Guds Gåva till Kvinnorna).

Och jag säger att åååå, vad jag har god lust att stega fram till bordet där mannen sitter och åå, så jag har lust att ösa all min mat och dryck över hans huvud, ja, det är precis vad jag har lust med!

Och ååå, så jag ångrar att jag inte gjorde det.

Apropå Herr Larsson ...



Och hur många av oss födda kring 50-talet .., har inte lyssnat till detta?

Ännu mera från skattkistan ...


Liten fröken i sängen och mamma (?) som sitter intill och stickar.

Bilden är tagen av den i mina ögon helt fantastiske fotografen Åke Sörlin.
(Hans bilder är ofta så påhittiga .., det är annorlunda bildvinklar och på något sätt så lyser det igenom ett äkta intresse för människor, särskilt för barn. Kanske kommer ni ihåg bilden av lillflickan som sitter på trottoaren och kämpar med ett skosnöre ..., jag hade lagt in den här för kanske två veckor sedan .., ja, det var just Åke Sörlin som tagit den bilden.)

Året är 1952.

Bildtexten lyder: "Interiörbild från gamla sjukstugan".

I Vilhelmina, alltså.

Och bilden hämtade jag härifrån.

I skattkistan ...


Herr Larssson på sin 89:e födelsedag.
Född i slutet av juni.
Kräfta, alltså.
Fotograf: Dahlberg.

På den lediga dagen, då kryckor ska hämtas och träningsbyxor med vida ben ska införskaffas, då, innan dagen riktigt har börjat, lyfter jag på locket till skattkistan - Vilhelmina kommuns fotoarkiv - och letar lite förstrött bland alla bilderna.

Och ...., hittar små pärlor!

Som den här.

Så här lyder bildtexten:

Jonas Erik Larsson fyllde 89 år samma dag som tidningen Folket I Bild (FIB) och fotografen Dahlberg besökte honom i Marsliden.

Instrumentet han spelar på är en psalmodikon eller notstock.

Anledningen till FIB:s besök i Marsliden, var att göra ett bildreportage om det kraftverk som de ordnat insamling till.

Det blev två insamlingar på grund av de skador vårfloden åsamkade våren 1942.
Kraftverket sköttes sedan helt och hållet av byborna.

Anmärkning :


Jonas Erik Larsson, Vallen - Marsliden, född i Fjällboberg 1853-06-27.
Son till nybyggaren i Marsliden Lars Pålsson och hans hustru Brita Erika Svensdotter.
Jonas var tre år gammal då fadern Lars Pålsson kom till Marsliden och började röja mark.

Nybyggarlivet i Marsliden är väl omskrivet av författaren Bernhard Nordh.

Bilden togs den 27:e juni 1942.

Dagens fönster ...



"Hejsan,

Här kommer två fina höstliga fönster.

Det första är ett fönster i ett hus som i förr var en byskola.



Det andra är ett fönster i en kyrka.

Båda finns i små byar i närheten där jag bor.

Tänkte genast på dig, när jag hittade dem på en helgpromenad.

Ha det bäst / Tuvstarr."

tisdag 10 november 2009

Tänker ni på ....

... att vissa ostar innehåller färgämnen för att få dem att se gulare och godare ut?

Kolla nästa gång när ni står vid ostdisken.


Mer att läsa om detta finns här.

(Å andra sidan kanske man inte ska uppröras ..? Hur många av oss köper inte gladeligen godis i olika kulörer ..? Och många köper lika glatt dyra cigaretter som bevisligen kan orsaka en hel drös med skador. Det var det första narkosläkaren frågade mig om. "Röker du?" Jag minns en storrökare i Malå som upprördes våldsamt över att vi sålde äpplen som säkerligen var besprutade. Efter att han läxat upp mig, tog han ner en John Silver utan filter från tobakshyllan. Logik? Någon ...?)
Och för övrigt ...


.... tycker jag att ni ska klicka in er här.

Blir man glad?

Ja, det blir man.

Och så ...



.... ringer herr pensionatsvärden och meddelar att han har talat med mäklaren.

Nix.

I den lilla, lilla, lilla byn där det fallfärdiga huset som skulle kunna bli så fint finns .., där finns naturligtvis inget bredband och det hade ingen, i alla inte bloggmadamen, förväntat sig heller.

Där finns heller ingen mobiltäckning.

"Ja, jag är inte databeroende alls ...", säger pensionatsvärden.

Men det är bloggmadamen.

Hur är det nu ....?

En gång i världen hade vi internet via telefonen där man ringde upp och ingen kunde ringa in just då .., men hur fungerar det ...?

Är det superlångsamt?

Jag har glömt.

Någon som vet?

Det närmar sig ...


Lilla Saga visar sin fina klocka.

Tisdag.

En vecka kvar, precis.

Idag har jag skrivit manual till den rara Emelie som ska bli kassaansvarig när bloggmadamen är borta och jag ä l s k a r att skriva just såna och längst ner på papperet står skrivet att ..."Emelie, om det är nåntning du inte förstår, får du ringa precis när du vill!"

Inte för att det kommer att behövas, för hon så duktig, så duktig, men jag minns med fasa när jag själv skulle ta över, så där helt och hållet .., känslan att man bara m å s t e fixa det.

Och det kommer hon att göra.
Lätt som en plätt.

Och sen skrev jag ut protokollet från gårdagens möte där jag själv inte var närvarande och det är mycket knepigare än om man har suttit med och hört diskussionerna gå fram och tillbaka.

När klockan var precis ett, ringde jag Hässleholms sjukhus.

En vänlig kvinna på ortopedens vårdavdelning svarade och så fick jag veta vad som gäller.

På måndageftermidadg skjutsar pv mig till sjukhuset och vi ska ta med oss kaffe i termos och säkert en god giffel och så blir det fika inne i salen.

Och på tisdagmorgon klockan sju noll-noll, är det dags för Elisabet Nilsson att opereras.

Sju noll-noll.

"Du är nummer 1 ....", sa den vänliga sköterskan och jag tänkte att oj, oj, oj, måtte herr Danske Ortopedläkaren vara ordentligt vaken och alert.

Det var vad jag tänkte och jag drooooog högt efter andan .., allt medan arbetskamraterna som stod där intill mig och pysslade med sitt .., looooog filurigt.

Jo, jo.

Dom förstod nog känslan.

Dagens fönster ...



... finns på ön Kefalonia i Grekland.

måndag 9 november 2009

Nix, pix ...



... govänner .., nu går jag och lägger mig.

Bara så ni vet.

En riktigt god natt önskar jag er alla!

Sköna drömmar ., och att ni vaknar utvilade.

Och till dottern som just nu befinner sig i Thailand, säger jag: godmorgon på dig!

Bara så ni vet ....


Vallhunden Sverker pysslar om hittekatten i Fallnaveka.


Om några veckor .., kommer en liten kattunge till pensionatet.

Just det.

Jag ska få sällskap under den långa rehabiliteringen.

Skriver jag leende.

(Och så småningom ska där komma en hund också.)

Sista veckan ...


Fem, möjligen tio minuters promenad från pensionatet .., finns detta.
Behöver jag säga att ni nog ska klicka på bilden?


... hemma hos mig, på länge nu.

Sex arbetsdagar återstår.

Och idag ska Madame Operationskoordinator meddela klockslag för operationen.

En vecka kvar bara.

Sen blir det landet Halland.

Hav och klipphällar.

Doft av ved.

Herr eller Fru Gröngöling.

Post i brevlåda, valnötsbröd och pl.marm -09.

Och aldrig sova ensam.

Natten mot idag vaknar jag klockan fyra och är pigg.

Eller lite orolig.

Nån slags resfeber är det.

Förstås.

Måndagsfönstret ...



"Hej Elisabet!

Jag har förstått att det kan finnas eventuella renoveringsplaner i framtiden, och skickar därför ett fönster från ett rum i familjen Manilats palats där uppfräschning pågår.

Det går långsamt!
Hälsningar

söndag 8 november 2009

Tänkvärt ...


Enkel lycka.
En katt som sover.

En liten viktig historie ....

En 92-årig, liten, velbalansert og stolt mann, fullt påkledd hver morgen kl. 08.00, med håret pent kjemmet og med perfekt barbering (selv om han faktisk er praktisk talt blind), flyttet til et gamlehjem i dag.

Hans 70 år gamle kone har nettopp gått bort og gjort det nødvendig for ham å flytte.

Etter mange timers tålmodig venting møtte han meg med et smil da jeg kunne fortelle at rommet hans var klart.

Mens han manøvrerte gåstolen sin mot heisen ga jeg ham en liten beskrivelse av det lille rommet, inkludert de nye gardinene som var blitt hengt opp i vinduet.

'Det er nydelig, jeg liker det,' erklærte han, med en entusiasme som ligner en 8-åring som får se sine nye hundevalp.

'Hr. Johansen, vent til du har sett rommet,' sa jeg.

'Det har ingenting med saken å gjøre,' svarte han.

'Lykke er noe du kan bestemme deg for i forveien.
Om jeg liker rommet mitt eller ikke har ikke å gjøre med hvordan møblene er arrangert... det er hvordan jeg arrangerer mine tanker som teller.

Jeg har allerede bestemt meg for å like det.
Det er en beslutning jeg gjør hver morgen når jeg våkner.

Jeg har et valg; Jeg kan bruke dagen i sengen og tenke over vanskelighetene jeg har med de delene av kroppen min som ikke lenger fungerer, eller komme meg ut av sengen og være takknemlig for de delene som funker.

Hver dag er en gave, og så lenge jeg åpner mine øyne skal jeg fokusere på alle de lykkelige minnene jeg har lagret gjennom livet..

Høy alder er som en bank-konto.

Du kan heve goder fra det du har lagret.

Hvis jeg skal gi deg et råd, så må det være å sette inn mest mulig lykkelige minner på bank-kontoen din!

Takk for ditt bidrag som jeg kan fylle min konto med.

Jeg gjør massevis med innskudd fremdeles!'"

Husk disse enkle reglene for lykke;

1. Fri ditt hjerte fra hat.

2. Fri din tanke fra bekymringer.

3. Lev enkelt.

4. Gi mer.

5. Forvent mindre.

Denne historien gir litt ettertanke.
Jeg har begynt å fylle bankkotoen med de små øyeblikk i hverdagen. Å mine minner og opplevlser med gode venner og familie blir satt som innskudd på kontoen.

Å mange mange flere innskudd blir det med tida:))

Ha en strålende kveld.

- B -.

Till en som har fyllt år ...


Det blir Möllers Milanokaka, i stället för blommor.

I en sydfransk by bor en skrivglad madame, hennes man, och så den lilla hunden Desi, med ett eller två s.

Och nu har madamen fyllt udda och förvandlats till pensionär!

Allt detta hände sig för tre dagar sedan och inte ett grattis har kommit över tangentbordet, inte förrän nu.

Så ..., stor kram till dig, madame Monet.., som så generöst har visat oss hur det står till med livet i det nya landet och vad som skrivs i damtidningar och hur det går till att renovera ett hus och hur det är hos veterinären och mycket, mycket mera!

Fortsätt så!

Enkel resa



När min annars så lugna tillvaro plötsligt förändras .., när det blir mycket att tänka på, blir jag alltid ., ja, stressad.

Jag blir lättirriterad och hakar upp mig på småsaker.

Alldeles hur glasklart som helst känner jag igen symptomen.

Man har liksom ingen koll längre.

Det är så mycket som händer på en gång.

Sånt tänker jag på medan tåget tar mig från Halmstad till Malmö.

Det är iskallt i kupén.

På en bagagehylla ligger en röd resväska och balanserar farligt .., närmare och närmare kanten kommer den.

"Den väskan kommer att ramla ner .., tänk, om nån får den på sig .., den kan lätt knäcka ett näsben!" säger jag till den unga flickan som sitter intill mig.

Men tågvärdar kommer och går och ingen bryr sig det minsta i den röda väskan och allra minst bryr sig väskans ägare.

I närheten av Lund har jag nästan somnat.

Då hörs plötsligt högljudda rop och hojtande!!

Jo, mycket riktigt ..., då har väskan dråsat i golvet och det blir ursäkter och förklaringar och jag drar den rosa halsduken tätare om halsen och vänder blicken mot kupéfönstret där mörkret sakta är på väg att ta över.

I Malmö blir det pågatåg hem till Ystad.

Mitt emot mig sitter Kjell som ursprungligen kommer från Sundsvall.

Nu har han varit i Göteborg och spelat bowling .., med SCA:s firmalag och hela vägen från Malmö till Central, förbi Persborg, Oxie, Svedala, Skurup, Rydsgård, Svarte och slutligen Ystad .,. berättar han lyriskt om sitt före detta arbete som driftsingenjör hos SCA i Sundsvall och glädjen i att ha hamnat rätt här i livet och om sitt pensionärsliv och hur han träffade kvinnan som han har tillbringat tjugo år med.

"Det var i Benidorm .., och allt berodde på att hon glömde ett Visakort i en plånbok ...", säger han leende.

Och vi pratar om vikten på bowlingklot (drygt 5 kilo) och om Parkinssons sjukdom och reumatism och detta att bo i Ystad och det blir också prat om Medelpad, Höga Kusten och olika dialekter.

Ungefär så.

Och sen är jag hemma.

Besök på pensionatet ...


Titta, vem som uppenbarade sig ute på pensionatets gräsmatta igår!

Och även idag, för den delen.

En gröngöling!

Sååå vacker var den .., där den pickade med långa näbben i det ännu gröna gräset.

Söndagsfönstret ...


Den inglasade verandan. Ser ni dörren som går in till hallen?
"Men ååå ...vilken vacker dörr!" säger jag och drar efter andan.


Det känns som om hela natten mot idag blir en enda lång dröm.

Ja, att kropp och själ hör ihop, därom råder inga tvivel.

I drömmen befinner jag mig högt, högt uppe på en bergssida .. jag går på en smal spång som består av tre, fyra brädor .., bergväggen till höger och på vänster sida om mig: bråddjup .., flera hundra meter rakt ner och längst nere finns havet.

Och jag är kräksjuk av skräck och håller krampaktigt i byggnadsställningsrör .., och plötsligt hör jag som ett dån!

"Åååå, ser ni kvinnan .. ååå, hon tappade taget och föll i havet!!" ropar andra människor som står på samma ställning.

Det är knappt att jag vågar titta ner.

Då vaknar jag med ett ryck.

Håret är svettlockigt.

Täcket bångstyrigt.

Alldeles stilla ligger jag och drar djupa andetag.

Jag tänker på mitt liv som skuttar och har sig just nu.

Jag tänker på huset.

Och på operationen.

Ett fönster står på glänt.

Höstig luft i varm sängkammare.

Där utanför hörs fågelkvitter.