När det stormar eller inte ...

Bild: vid kajen i Helsingborg för evigheter sedan.

Det är evigheter sedan kvinnan och jag pratades vid, ännu längre sedan vi sågs, men nu ringer hon på väg hem från jobbet och alldeles omåttligt pratsjuk är hon och jag läggger mig på soffan och har fortfarande anoraken på mig och hon berättar om sitt arbete och om dom nästan vuxna döttrarna, allt medan jag ligger där och vickar på tårna.

Hon berättar om allt som har hänt de senaste åren.

Eller inte hänt.

Och hon berättar om ett äktenskap som inte är ett äktenskap längre; om maken som aldrig tycks lyssna; som knappt tittar upp när hon kommer hem från arbetet och vill tala om vad som har hänt under dagen.

"Och vi som hade ett sånt härligt sexliv, nu är det så sparsamt, så sparsamt .., och aldrig att vi kramar varandra som förr, nej, vi är mer som bror och syster och jag tänker att nu har halva mitt liv gått och är det det här som kallas för att leva .., är det så här ett förhållande ska vara .., är det inte mer än så ...?", säger hon.

Och hon berättar om arbetskamraten som hon är så attraherad av och hur han väcker en åtrå hos henne som hon knappt visste fanns kvar.

"Nej, vi har bara kramats .., jag har inte ens kysst honom, men åååå, jag vill mycket mera .., det är ..., ja, det är som en eld inom mig .., och snart ska vi träffas, så nu måste jag raka benen!" fortsätter hon och då ler jag för mig själv.

Jag ligger fortfarande på soffan.

Utanför har mörkret fallit.

"Bettan, du .., hur gammal var du när ni gick skilda vägar ..?" frågar hon.

"Fyrtionio ...", svarar jag.

Och hon pratar vidare .., väger för,- och nackdelar .., vrider och vänder på sin tillvaro .., och jag tänker att det primära i allt det hon berättar, det är just den här avsaknaden av bekräftelse .., att maken inte tycks se henne .,. att han inte lyssnar.

Hur många gånger har jag inte hört samma sak från andra kvinnor och säkert finns det män som skulle kunna säga att: "ja, just så är det, min fru/sambo/fästmö, hon ser mig inte längre, det är som om jag inte finns, som vore jag en möbel!"

Och jag säger att hon ska ta det lugnt och inte göra något överilat, för den där åtrån kan ställa till så mycket elände och plötsligt, när den där euforin virvlar runt som mest, ja, då tycks ens partner översållad med allt som är bedrövligt och kanske ser man inte riktigt, riktigt klart, inte då, inte när den där själsliga berusningen tar oss människor i så total besittning och åååå, så klok jag låter, man borde ju bli terapeut! tänker jag.

Efteråt, med facit i hand, är såklart allting så mycket enklare.

Sen pratar vi lite om vardagligheter och jag önskar henne lycka till med vad hon nu än tar sig för och hon frågar om jag någonsin har ångrat mig och jag säger att nej, det har jag inte, trots att min före detta man är en på alla sätt och vis fin människa och vi hann fira silverbröllop och säkerligen var vårt äktenskap inte ett dugg sämre än andras .. , nej, vi växte kanske ifrån varandra eller gick på helt olika vägar och till slut var man alldeles vilse och hittade inte hem igen.., och jo, jag är lycklig och har nog aldrig känt mig mera i fas med livet ..., men det beror inte enbart på att jag har mött en man som jag tycker så mycket om, nej, det är minst lika mycket att jag har accepterat att mitt liv ser ut så här och att jag på ett sätt också godkänner mig själv, trots alla fel och brister, jo, det får duga .., jag kan verkligen titta med ömhet på den där människan som är jag och tänka: "å, din stackare .., du är verkligen som du är du ., men jag tycker nog rätt bra om dig ändå ...".

Det är en slags nåd som man ger sig själv.

Och jag tror inte längre att detta att möta en man eller kvinna att älska, är nånting som per automatik skänker evig lycka.

Jag tror att det viktigaste är att hitta hem till sig själv.

På det ena eller andra viset.

Men nu är jag ju några år äldre än kvinnan som brinner av sådan åtrå .., vi befinner oss på helt olika platser i livet .., jag har hunnit gå så mycket längre på livets krumeluriga väg, men jag förstår hur hon känner det .., den där oron att livet ska rinna ifrån en.

Att man inte ska hinna med.

Att man en gång ska sitta där och tänka att ..., "var det här allt?"

Ungefär så.

Och så säger vi hejdå och hon lovar att höra av sig och jag lämnar soffan .., tar av mig anoraken och går mot köket.

Från cd-spelaren hörs detta.