Bild: Hasse.
"Om jag minns rätt var det på hösten 1911 som hon for.
Det var en grå, mulen höstdag, disigt och dimmigt.
Jag minns vi grinade vi som hade haft förmånen att få ha henne i hemmen, både de som var större och de som var mindre."
Den underbara Smulan som bland annat ägnar sig åt släktforskande, mailar mig en länk som är hur intressant som helst och jag har sett den förut, men glömt bort den alldeles.
Det är en intervju med min mammas moster, Hanna Westerlund.
"Moster Hanna" kommer jag ihåg från ett enda möte .., jag hade tagit bilen till Dikanäs - det var på 80-talet - och Anna var lillpiga och gjorde mig sällskap och när vi kom dit tog Hanna med oss ut och visade på två döda lamm .. , hon lyfte på en filt och pekade: "se ni smålammen så fina dom är ?" sa hon och Anna som var så känslig, blev alldeles förtvivlad av bedrövelse!
I den här intervjun berättar Hanna (född 3:e mars 1901 i Sunnansjö, södra Lappland) om pigan som fanns i barndomshemmet, Hanna Gustavssson, och när man läser om den unga kvinnans liv, då tror man inte sina öron nästan.
Så här berättar Hanna och allt är nedskrivet precis som hon har uttalat det.
"Hanna Gustavsson, piga, var född i Gunnarn, Stensele.
Hon hamnade här därför att hennes mamma var gift tre gånger. Hon var i det mellersta giftet. Fattig var de när de började, oerhört fattig. Allt eftersom barnen växte var det för de äldre att fara ut och tjäna sitt dagliga bröd.
Hon blev först utskickad som vallpiga. Hon talade om att på höstarna när det var riktigt kallt och hon var barfota i skogen. När korna kissade ställde hon sig med fötterna i kisset för att slippa frysa så hemskt.
Ibland tappade hon korna och då grät hon så att det var inte klokt och ropade på dem med namn. Det var ett par kor och en get som de hade. Hon tyckte det var besvärligt, men det var att byta från plats till plats. På vintrarna skulle hon vara barnpiga och på somrarna skulle hon vara vallpiga tills hon blev så stor så att hon kunde börja på att klara sig som piga.
Hon är vad jag vet konfirmerad här i Dikanäs, så hon kom väl hit upp i ungdomsåren. Då var hon piga hemma i tre år och hon var hos min mans föräldrar i tre år. Hon hade också varit i Matsdal från att hon var 16 år och var i olika gårdar. Och så var hon i en gård som hette Ripfjäll inom Stensele.
Hon var mycket omtyckt överallt, hon var duktig på att arbeta och snäll och rar. När hon for härifrån Dikanäs var hon kring 25 år, när hon emigrerade.
Hon emigrerade därför att en stor del av hennes äldre syskon från det första äktenskapet hade redan farit till Amerika. De skickade henne resbiljett så att hon skulle komma över. De hade hållit på länge att hon skulle komma över, men hon var väldigt avvaktande.
Om jag minns rätt var det på hösten 1911 som hon for. Det var en grå, mulen höstdag, disigt och dimmigt. Jag minns vi grinade vi som hade haft förmånen att få ha henne i hemmen, både de som var större och de som var mindre. Vi kände det som att vi sänkte henne ner i jorden. Därför att hon var oerhört snäll, särskilt med barnen. Hon var snäll inom hemmet överallt. Hon hade väl den läggningen.
Vi följde med till backen en bit bort från skolan. Backen gick ned till sjön. Hela skolklassen fick följa henne dit och skolbarnen fick sjunga… det kom jag inte på nu. Min svägerska minns det. Vi tyckte det var tråkigt allihop. Och så sjöng vi visan och vinkade av henne. Sedan for hon och vi tyckte att det var som att vi hade kommit från en begravning."
Åh, vad jag tycker sådana här berättelser är intressanta! Nu undrar jag just bara hur det gick för Hanna sedan...
SvaraRaderamossfolk: ja, jag med, även om det inte råkar vara min egen släkt! Jag kortade ner stycke .,. det var långt, men man får veta vad som hände Hanna.
SvaraRaderaJag lägger in det för din skull då ..-))