Forts i nästa nr ...

Mossfolk anknyter till inlägget här nedanför och undrar hur det gick för pigan Hanna (som tjänade hos min mammas morfar och mormor, innan hon gav sig av ...) som emigrerade till Amerika.

Så här blev det.

Intervju 1968-08-01 av Gunnel Westerström

Min mammas moster, Hanna Westerlund, berättar.

"Någon rodde henne med båt tills hon kom ut på Vallen. Sedan gick de ett par, tre kilometer på en skogsstig och bar på hennes bördor. Sedan var det en roddbåt för ångbåten hade inte hunnit komma än.

Hon följde med posten, en man i Tresund som rodde upp posten hit upp och hon följde med turen tillbaka. Jag vet inte hur många gånger i veckan som posten kom, om det var två gånger eller tre gånger i veckan.

Hon for ner till Vilhelmina, steg på tåget där och jag tror att hon for ned till Stockholm. Men det vet jag inte vilken väg hon for därifrån.

Men jag minns så väl om kvällen då hon gjorde sig i ordning, det var hos svärföräldrarna.
Hon gick och städade och stoppade ned. Hon såg inte ut som hon brukade. Hon var så gravallvarlig att det riktigt rörde inne i själen att se henne.

Men hon klarade sig bra och så fick hon tag i den där karlen, gifte sig.

Hon köpte koffertar när hon skulle på resan. Jag minns att hon hade stor, lång, blank koffert med träslågor över. Jag tror att det var en plåtkoffert. Där lade hon undan för undan ned de nödvändigaste klädespersedlarna och det som hon tyckte var de allra mest kära minnena.
Hon hade en lista på vad hon kunde få ta med sig och inte.
På den tiden tog båten minst tre veckor över Atlanten.
Så det blev en ganska lång färd över.

Hon hamnade i Minnesota.

Där har hon varit på samma ställe i alla sina dagar. Hon kom till sina syskon, de levde alla och hade det inte särskilt bra men som det var för arbetare på den tiden.

Den familj som hon kom till var mycket fattigt folk för det var en syster till min svärmor, som for med sin make till Amerika.

Och de hade en tre, fyra barn. Fattigt hade de, det sista de åt på morgonen då de for var sill och potatis. Och så vände de sig mot väggen och grät bittert, och tackade Gud för att de hade fått äta sig mätta just då, fast det var bara sill och potatis.

Och så for de över med sin familj och fortsatte, de fick flera pojkar i Amerika. De var där tills de dog. Den familjen hette Stenlund, Charlotta hette mamma och pappa David.

En av de pojkarna fick Hanna till make. Det var en kusin till August.
Hon var aldrig hem och hälsade på sedan, trots att hon sade:"Jag kommer aldrig att stanna i Amerika mer än i tre år, då kommer jag tillbaka."

Men de där tre åren är inte slut än.

De kunde inte språket, inte det ringaste. Men de litade på de som hade farit tidigare, för det var hos dem de skulle stanna.
Och det blev ju det, det är väl en koloni av svenskar som håller ihop genom hela livet.

Hon berättade inte mycket i sina brev.

De fortsatte med jordbruk, ungefär som i Sverige. Så livsföringen var ungefär densamma som i Sverige. Men det gick väl lättare att få förvärvsarbete där än här. Maken var ofta borta i timmerskog. Hon var mest ensam och skötte barnen och kreaturen.

Nog har hon fått slita hela livet.

På den tiden var det nog inte så bra i Amerika.
Det kom en kusin till hennes make som har hälsat på oss två gånger. Innan han kom hit första gången hade han varit i Amerika i 40 år. Innan han kom hit var han över till denna Hanna Gustavsson och hälsade på henne.
Han hade varit på samma ställe då Hanna Gustavsson kom till Amerika, och då var hon ladugårdspiga så han hade kommit och hälsade på henne och frågade henne om hon kände igen August Johansson.

Nej, det kom hon inte ihåg.
Jo, men det var ju gräddjänta han skulle hälsa på. De kallade henne för gräddjänta för på sommaren hade de en fäbod där hon skötte korna, och då brukade ungdomarna ofta fara ut och vara tillsammans med henne. Men då han talade om det kom hon ihåg vem han var. Det var en kusin till August Johansson, han var från Långsjöby han också.

Så då hade han färska hälsningar till oss och vi skickade en del fotografier, det var som att man hade kommit i närmare kontakt med henne genom att man fick träffa en person som hade nyligen personligt träffat henne.

Sedan har jag inte hört något. Jag har läst ett brev som hon skrev till min syster Jenny innan hon dog, och det är sju år sedan.

Då skrev hon att nog skulle det ha varit roligt om något av dina syskon skulle ha velat skriva ett brev, som Hanna eller Betty. (Betty är min mormor, hälsar bloggmadamen). Men det har vi aldrig gjort. Och brevet har förkommit så vi har inte kunnat finna rätt på det.

Men nu har hon berättat om hur det var hemma i Sunnansjö.

Hon mindes så väl till vårt gamla kök och att hon har lämnat sig åt Gud, bland annat i en farstukammare.
Vilka ljusa minnen hon hade där. Hon hade tänkt så många gånger på oss, särskilt ju äldre hon blev, ju mer gick tankarna hem till Sverige.
Så hon var nog förankrad i dessa trakter.

Men det var omständigheterna som gjorde att hon reste ut. "