Sjuttittal ...

Hjortronvägen.
Hur många gånger har jag vandrat längs den lilla "gatan" med två småflickor i var sin hand?

Året är 1976 .., vi bor i en trerumslägenhet i Kungsängen som vi två år tidigare har köpt till det facila priset av 1000:-.

Då ingår återköpsgaranti och vi är mer än nöjda.

Och vi har lämnat Malmvägen i Sollentuna och nu blir "Hjortronvägen 41, 196 31 Kungsängen" vår nya adress.

Hit kommer brev från mamma och pappa hemma i Malå och i den här lägenheten kommer familjen att utökas med en liten dotter, född på Karolinska Sjukhuset i Solna.

Den sista maj det året gifter vi oss i det som är kommunalhuset och efter vigseln tar jag bilen och åker och handlar.

Med giftermål är det inte så himla viktigt och jominsann, det är sjuttital.

Till familjen räknas även en gul labrador inköpt i Krägga.
Labradoren får det exotiska namnet "Labbe" och visar sig vara en stor personlighet.

I huset nere till höger på bilden här ovanför bor en kvinna som är dagmamma och en av hennes dagbarn saknar en hand .., i handens ställe finns en rostfri krok.

Där är då dr Böhlander - som är en lillpiga - finurligt frågar dagbarnet om dom inte kan leka .., ja, den blivande doktorn har förslag på en perfekt lek .., "vi kan leka Kapten Krok!" säger hon och dagmamman vill sjunka genom köksgolvet.


På balkongen har jag blomlådor fyllda med rosa och blå petunior och på kortväggen växer rosenbönor och krasse.
I maj 1976 står ofta en brun manchestklädd barnvagnsinsats på balkongen och i densamma ligger den då nyfödda Anna-Panna.
Mina bröst är mjölkstinna och jag är omåttligt lycklig.

Vid röda pilen bor vi, då i det andra livet.

Under oss finns familjen från Älvsbyn .., med mannen som ofta super och slåss.
Den mannen är alltid klädd i brun kavaj och när man än ser honom har han en cigarett dinglande i mungipan.
Längst ner bor en familj från Finland.
Och till vänster om oss, på samma våningsplan, huserar en ung familj med ett nyfött barn.
Mitt emot oss den jämtländske äldre mannen som en gång har varit möbelhandlare.
Så småningom ska han hittas död i sin säng.


Då .., en radio, - och tv-avdelning utanför kassalinjen.
Nu: en mattaffär.
Endast två kassörskor bemannar kassalinjen.
Förgäves tittar jag efter Siv .., Karin ..., eller de övriga.
Och Sirkka .., var är hon?


Själv är jag då 24 år och tvåbarnsmamma och har sedan två år tillbaka inlett min enastående karriär inom affärsvärlden; ja, jag har fått helgarbete på det som då heter B & W.

Vi sitter tjugofem kassörskor på rad och Siv Halvarsson lär mig allt om vikten att ha sedlarna åt rätt håll och att känna yrkesstolthet.

På personalfesten spelar Charlie Norman med sonen Lennie och när det är helg och löningsdags kalasar vi, han som då är min man och jag själv, på entrecôte med pommes frites och oceaner av bearnaiessås till .., det är i butikens restaurang det.

Ingemar Stenmark är den svenske hjälten numero uno och i ett huj förflyttar jag raskt Malå till Tärnabys närhet, allt för att lite av herr Stenmarks glans ska glittra även på bloggmadamen, som på den tiden ofta retas för sin norrländska dialekt.

Det är ett annorlunda liv.

Vi har ingen mobiltelefon, ingen parabolantenn .., ingen dator .., räkningarna betalas på banken eller posten och man får riktiga kvitton som klistras in i en pärm .., cd-skivor har man aldrig hört talas om, det är kasettband som gäller ..., och det händer mer än en gång att det bruna bandet trasslar in sig i bandspelaren och allt blir till ett enda tjorv.

Nittonhundrasjuttiosex ..., det är det året min pappa dör.

Då är jag tjugotvå år och har två små barn som aldrig ska få lära känna sin morfar.

I ytterligare två år ska vi bo kvar i lägenheten på Hjortronvägen 41 .., därefter ska flyttlasset gå norröver, till Malå och mitt barndomshem.

Lägenheten som köptes för 1000 kronor, säljs för det tiodubbla och vi tycker oss ha gjort århundradets affär.

Men ack, bara några år senare ska likadana lägenheter i samma område säljas för mer än trehundra tusen kronor och det är väl ungefär då man inser att någon miljonär kommer man aldrig att bli.

Ungefär så var det.

Och allt detta kommer jag att tänka på den här dagen i januari år 2009 när jag promenerar omkring bland det som är som små skärvor från mitt eget liv.