Vi är många döttrar och söner vars föräldrar liksom är inne på sluttampen av sina liv.
För tio månader sedan dog min mamma och livet tippade liksom upp-och-ner för en tid.
Kanske tror man att ..., "ja, men jag är ju en vuxen människa .., över femtio år .. ,ja, men då har man kläm på tillvaron och är förberedd på att man förlorar en förälder?"
Man kan nog vara hur förberedd som helst, - själv hade jag minsann flera år av förberedelse -, men ändå så kan man inte ens föreställa sig hur tomt det blir.
Det är som om stolen ständigt vickar.
Eva på Frösön har en pappa som är 96 år gammal.
Nu är han svag .., det är kanske så där som ljuset sdom börjar brinna ner och fladdrar oroligt i vinddraget.
Och så här skriver hon som alltid kommer att vara lillflicka/vuxen dotter till den gamle mannen.
"Hej i den sena kvällen!
Här kommer ett fönster susande från Jämtland; utsikten från mamma och pappas köksfönster.
En bild som jag tog i förra veckan.
Pappa och jag satt och tittade ut på det vackra landskapet och där uppe ser man det nedlagda regementet, där pappa jobbade under hela sitt yrkesverksamma liv.
Vi hade en fin stund tillsammans.
Just nu tar jag varje litet tillfälle att få umgås med honom, hur många gånger till vi kan prata med varandra vet jag inte.
Men knappast många, han blir svagare för var dag som går.
En ny tid väntar.
Kram Eva."
Ljuvligt knastervitt vinterfönster=)
SvaraRaderaVet inte om jag skriv på rätt ställe.
SvaraRaderaMen det Eva skrev om sin pappa stämmer in på mej också min styvpappa år 85 år och på väg bort från oss,det svåraste är att se hur mamma sliter för att han ska få vara hemma,och inte behöva flytta från sitt älskade hus.
Tänker en tanke,jag tror att mamma får det bättre när pappa är borta (få man tänka så)han är ju ett kolli med blöjor och dyligt.
Ser framför mej mamma kunna hälsa på sina barn och barnbarn här i stan i lugn och ro utan att tänka på nåt annat.
Brukar inte skriva om sådan från det innersta
Hasse