Harpya .., ahaaa!

I hela mitt vuxna liv har jag haft ett rejält bildningskomplex, ja, det är lätt att man får ett sådant om man inte ens har tagit studenten.

Ni kan måhända då ana lite, lite av den glädje bloggmadamen känner, var gång hon får relativt höga poäng i Kunskapsjakten.

(Om och om igen spelar hon, bloggmadamen, och på ett skrynkligt kuvert noteras varje poäng .., och högre och högre vill hon nå, å, hon vill kunna namnen på alla gudar i den nordiska mytologin och gärna veta exakt på pricken var i Afrika Lagos ska placeras och helst vill hon ha högre eller i alla fall lika höga poäng som pensionatsvärden!)

Om det där bildningskomplexet berättar jag för bloggvännen, hon som är en sådan flitig fönsterfångerska och som i avdelningen "välutbildad", är min totalt raka motsats.

På kvällen hittar jag ett brev från henne i min inkorg.

Så här skriver hon:

"Kära Elisabet Nilsson,

Nästan så hette min mormor innan hon gifte sig med min morfar.

Äldst av fyra barn till en snickare som inte var snäll mot sin fru men som ramlade ner från ett tak och lämnade min mormorsmor som antagligen aningen lättad änka någon gång i femtioårsåldern. Min mormor som fick gå i sjuårig folkskola innan hon "skulle ut och ha plats" och minsann också ett år på folkhögskola när hon var i tjugoårsåldern. Som kunde laga mat som få jag känner - och som hela sitt liv hade komplex gentemot sin två år yngre syster som hade sötare ansikte, snitsigare figur och framför allt gifte sig rikare. I Ystad. Och kom att tala fint med iistads-iin och vara med i Siriusorden och ha stuga i Sandskogen och allt det där fina som mormor inte hade.

Man ser det på vartenda kort där de förekommer tillsammans, från ungdomskorten i stiliga klänningar till det sista systerkortet där de är en bra bit över sjuttio och har lika gräsliga brokiga crimpleneblusar - mormor lite lantligare, moster E lite elegantare.

Och mormor som inte trodde tillräckligt på sig själv för att riktigt förmedla självkänsla till sina två döttrar, fast de rejäla doser av villkorslös kärlek från morfar som bara var snäll och som kom från en familj där man helt enkelt var snälla mot varandra gjorde väl sitt till, tillsammans med det att det var en annan tid när man uppmanades att åtminstone ta realen om man hade läshuvud.

Fast mamma kom hela sitt liv att tycka att hon blev inskjutsad på en väg som var så intellektuell som det ansågs att man kunde få lov till om man kom från ett arbetarhem på 1950-talet. Hon hade velat gå en annan, som tog bättre vara på hennes talang.

(Och då har jag ingenting sagt om min farfar som var lantarbetare och som hade vresigt humör och nära till brännvinet och min farmor som födde nio barn, varav min pappa var den första som tog realen.)

Och så jag då, som är den första kusinen med högskoleexamen och den enda som disputerat.

Och som har en aning komplex inför min morfar som kunde göra allt praktiskt. För att inte tala om hur avig jag känner mig när jag går med pappa på Granngården (fd Lantmännen) och ser alla de där skånska hedersmännen på vilka det sannolikt växte ut ett snickarbälte när navelsträngen föll av. (Det kan hända att en Gyllenstierna skulle känna sig lite avig där också, för all del. Jag tyckte de kändes lite aviga de där kurskompisarna jag hade som hade gått på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket. Men där slutar nog likheten).

Och så går du och har bildningskomplex.

Ja, jösses.

Hälsningar annannan."