Som Nobelmiddag nästan ...

Igår - under besöket i stan - köpte jag färsk kolja hos fiskhandlaren.

I vanliga fall handlar pv alltid djupfryst torsk, men jag tänkte att om man nu bor nära havet och har tillgång till färsk fisk, då borde man verkligen utnyttja just detta.

Så jag köpte 4 hg färsk kolja.

Koljan är en helt ny fisk för mig!

Och ni anar inte hur gott det blev .., panerad och stekt så där alldeles lagom .., med Leinas vansinnigt goda och enkla fisksås (1 bytta creme fraiché värms upp och så i med 1 st fiskbuljongtärning och rör om tills det har löst sig ...), kokt potatis och kokta morötter .., en sallad på rödkål/apelsiner .., ja, men hjälp, så underbart gott!

Stora speldagen ...

På väg till affären i morse.
Klockan var kring tio.

Det blev precis som pv trodde .., en h o r d av spelsugna män (jo, mest män) som stod i kö i kassa 1 och Gud vare lovad så arbetade även Mattias, så den rara E och jag själv skötte kassorna och Mattias tog spelen och allt gick bra.

Lite annorlunda blev det idag .., mycket mejerijobb .., och jag har rensat i frukten, frontat vid juicer och ägg och annat och haft andrakassan mellan varven.

Allt har gått så bra!

E läser i vanliga fall på högskolan i Halmstad och var synnerligen analytisk och pedagogisk när hon visade hur allt skulle skötas på kvällen och vi var klara i tid.

H ä r l i g t!

Och sist av allt kom pv och hämtade mig och nu blir det snart stekt kolja till middag, ganska sen middag faktiskt.

Livet känns bra.

Det blir verkligen bättre och bättre för var dag.

Inte för en sekund trodde jag det dag 1.

Jobb från halv elva till sju ...


"Jaa .., idag är nog största speldagen på hästar och sånt ...", säger pv vid frukosten.

Oooops!

Där åkte den matlusten.

Dagens fönster ...

... finns i Växjö konsthall.

Där utanför står två kvinnofigurer - den ena anorektisk - , den andra gravt överviktig.

Minns jag inte fel, är det Marie-Louise Ekman (Bergenstråhle) som är skapare av dom här madamerna.

Bilden togs av mig själv i februari år 2007.

Ännu mera kväller ...

Turkiet, 2005.
Semester i en liten bergsby och var förmiddag kommer lilla kissen och tar siesta på solstolen.
Vid frukosten hoppar den upp i mitt knä och får små, små bitar av ost.
Och ungefär så där - som på bilden - har vår fredagkväll varit.


Och vi tittar på Skavlan och tänker att Stieg Larssons bror verkar rätt sympatisk, inte alls som den girige Joakim von Anka .., och alldeles totalt underbar är Hanne Vibeke Holst som har stjärnglans i ögonen och skrattrynkor och hon vittnar om vad förlåtelse kan betyda .., sen kommer en av mina favoriter - Björn Eidsvåg - och så Alex Schulman.

Herr Schulman och herr Larsson .., ja, tala om motpoler; den ene som klippt ur ett herrmagasin, den andre i jeans.

Sist av allt dyker den blonda Duffy från Wales upp och hennes ögon glittrar ännu mera och hon sjunger vackert och vid det laget har ljuset på bordet brunnit ner till hälften och såväl sigge nilsson som pElle sover på soffan Ektorp.

Det är fredagkväll i det gula huset på kullen.

fredagkväll ...


ja, så där ungefär kvart över sju

somnar såväl pv som jag själv

liggandes skavfötters på soffan ektorp

och med den grå ullfilten över oss

man är väl utmattad förstås

fyra dagars arbete sätter spår

och man undrar hur ska detta sluta ..?

Bankbyte ...

Efter bankbesöket tittar vi på kaminer - så här såg det ut på baksidan av kontoret.


... men så ångrar jag mig och vill prompt få fatt i en biljett till handbollsmatchen nästa vecka, den mellan Sverige och Danmark.

På tisdagkväll, i Malmö.

Och jag klickar in mig på ticnet.se och får verkligen tag i en biljett - om inte i Malmö arenas drömläge -, men ändå .., och jag klickar vidare och ska betala, men se, då tar det roliga slut.

Ty så är det nämligen, att Sparbanken Syds bankkort går i n t e att använda som betalning via nätet, för dom använder sig endast av bank-id.

Så där sitter jag och har biljetten i ena handen, men är oförmögen att betala den!

Väljer då att ringa upp ticnet och efter fyrtiofem minuters väntan, ger jag upp.

Just då står Sparbanken Syd inte särskilt högt i kurs hos mig.

(Ett annat aber är att man inte kan ta ut extrapengar om man betalar med kortet i butik!)

På eftermiddagen åker jag in till stan och innan det är dags att hämta pv, tittar jag in på Swedbanks kontor och sitter och småpratar med en äldre herre - det är många som väntar - och inom loppet av en kvart är det min tur och jag har fått en bankdosa (det bästa som finns!), samt ett nytt bankkonto med tiosiffrigt nummer som jag lär mig inom loppet av tio minuter och halleluja, nu ska man väl äntligen kunna boka biljetter på nätet och känna sig som en människa.

Arma Sparbankens Syds personal, för det är ju naturligtvis inte deras fel, men vem i hela fridens dagar kom på den urdåliga idén att bryta upp banken till en egen del och så händer allt detta!
(I deras kontor i Ystad hängde en hjärtdefibrillator på väggen och jag förstår varför ...).

Nu ska jag titta om där möjligen finns en enda ledig biljett kvar.

tröst till per ivar anders ...

En liten gosse som aldrig varit särskilt glad över namnet Ivar.
Och inte hann han träffa sin morfar heller, då hade det kanske varit annorlunda.


Namn som tagit sig in på topp 100-listorna år 2010 är: Tove, Minna, Majken, Annie, Juni, Hedvig och Novalie samt pojknamnen Frank, Ebbe, Elvin, Julian och Ivar.


Karl Gustav Ivar .... ja, till höger.

De som fått lämna listan är Malva, Victoria, Fanny, Alexandra, Rut, Miranda och Johanna respektive Dante, Mattias, Jesper, Dennis och Ruben.

Wokad padda till lunch ...


"Mamma, du m å s t e titta på det här!" hojtar äldsta dottern via ett mail.

Och nu tittar jag.

Väldigt annorlunda mot för den tidigare kinaserien med Fredrik Önnevall.

Om man säger så.

Men lika intressant.

i tv-soffan ....


eller i fåtöljen

sitter den i mina ögon suveräne Johan Norberg

han säger - upprört - att Fritidsresors reklam i tv

ni vet

den som säger att

livet är inte dagarna som går, utan dagarna du minns

"det där är ju ett jävla förakt för livet och människorna

för livet är ju också dagarna som går"

menar norberg

och han menar också

att man faktiskt inte alls behöver göra tusen saker

bara för att det är helg

hippa grejer och sånt som är så storstilat

"man kan sitta hemma och lägga patiens om man vill"

säger han

och jag ler och tänker på

när pv häromkvällen frågade om vi skulle gå på bio, ikväll fredag

och jag svarade ....

"njaaa .., jag vill nog hellre vara hemma och titta på på spåret"

och kände mig aningen tråkig

men så är det

att just nu

vill jag bara jorda mig

Grattis, grattis!

På väg hem.
En trött liten Emil längtar efter mamma och låter benen vila i Kents knä.


Idag fyller världens bäste Kent år.

Femtiofem!

Det var Kent som gjorde lintotten och mig sällskap till Samos i Grekland.

Vänner var vi, inte fästfolk, bara jättebra vänner.

Och det är precis vad Kent fortfarande är .., en alldeles underbart fin vän och eftersom jag vet att han - ibland - tittar in här, så kommer prick nu en stor grattiskram farande genom luften!

Hos terapeuten ...

Som att ta sig uppför en trappa ..., sakta börjar man skåda ljuset.
Just den här trappan finns i Ystad, just där jag brukar bada.


Varje natt, nästan exakt på slaget tre, vaknar jag.

Och så ligger jag där under täcket och arbetar alldeles gratis .., jag tar emot Lottokuponger som ska förnyas och det är hästspelskuponger och nu och då ett rekommenderat brev och det fantastiska är, att då blir det hela plötsligt begripligt .., jaha, det är ju därför man gör så här .., ja, men självklart är det viktigt att den där lilla kupongen läggs i lådan, den blir ju ett kvitto!

Precis så här fungerade min hjärna när jag skulle ansvara för kassorna och bokföringen i Ystad. Då blev det kaos i hjärnan, jag låg hemma i två dagar och var urdålig ("stackars dig, magsjuke!" sa den gotländske chefen, "nej, mental härdsmälta!" svarade jag ...) och där, på soffan Ektorp, gjorde jag precis samma sak .., redde ut det hela i lugn och ro.

Nu ska jag göra mig en egen liten manual, som jag har i fickan.

Vi pratade om det igår, chefens fru och jag, detta med att allt (ofta) går så mycket lättare, om man får sätta egna ord på det.

"Just det, precis så är det för mig!" utbrast jag.

Jo, hon förstod.

Och idag lyser solen, men nu bara med sin frånvaro.

Grått och kyligt är det.

Eld i pannan.

Lediga-dags-fönstret ..

"Detta fönster tillhör en ladugård i Månsträsk.

Det är säkert länge sedan någon ko råmade här inne."

Fönsterfångare ..., jo, den här mannen.

heja sverige friskt humör!!!


Det är klart, om man hänger i en lina uppe på K2 eller kastar sig utför en våldsamt brusande älv och nästan tippar ur båten .., jo, jag inser att det finns annat här i livet som är spännande .. men en handbollsmatch mellan Polen och Sverige - som den ikväll - inte kan det finnas mycket som slår detta ...?

Vilken s t ä m n i n g!

(pv tycker inte att man måste ha volymen på max, men det tycker jag ... och då kommer jag ihåg när någon av döttrarnas kompisar ville se fotbolllandskap hos oss, - i malå - just för den sakens skull, att man fick ha på ljudet högt ...).

Och heja Kim Andersson, denne alltid så trevlige kund i kassan i Ystad!

(Kim var kompis med min arbetskamrat Patryk, jo, med y).

// Stort plus till speakern i Göteborg - suveränt bra -! Och publiken, inte att förglömma.

Tretton till nitton ....


Det var mitt pass idag - sex timmar - och nog hade jag aningen ångest när jag körde in till Haverdal, men tänk, den här dagen har - förutom ett stort strul vid sextiden - gått sååå bra!

Och idag har det inte varit några som helst problem med att fixa paketbiten och t.om. att jag har klarat av hästeländet ett par gånger (männen som spelar vet mycket mer än jag själv och står där och smajlar och säger vad som ska göras ..) och det har känts b r a.

Underbara kunder hela dagen!
Två kände jag igen sedan förut och då blir det förstås extra roligt.

Efter stängning, på väg till bilen, tvär-kramade jag om arbetskamraten Carina som hjälpte mig att reda ut strulet, och jag sa hur oerhört mycket det betyder att hon inte (i alla inte fall synligen) blev irriterad, utan är så rar och stöttande.

Peter var också på väg hem.
Han arbetar i charken och är hur duktig som helst, fast inte alls gammal, kanske tjugofyra?

Medan jag stod där och skrapade bilrutorna, kom han fram och sa ..."men Elisabet, du vet, det känns inte som om du bara har varit hos oss i fyra dagar, det känns som om du har varit där mycket längre ..." och jag hade god lust att ge även honom en kram.

När jag kom hem (körde hem LEENDE), stod en nygräddad paj på köksbordet och där var ett glas gott vin och jag tänkte att sicken underbar sambo man ändå har!

I morgon är jag ledig.

Och livet känns så gott, så gott.

Och å, så härligt det är med arbetskamrater igen!

Och tänk ...

... vad ett högtryck kan göra för själen!

Jag säger bara det.

På recptet ...

... stod även "friskvård".

Så nu har jag stavgått i drygt en timmes tid.

Först med solen i ryggen .., därefter rakt i ansiktet .., och allt eftersom jag balanserade på livsfarligt glashala stigar, plockades vantar, mössa och halsduk av.

Och kappan knäpptes upp och fick fladdra i draget.

Nästan hemma (se bilden), satte jag mig ner på en solvarm klipphäll.

Solen mot kinden.

Från täta enbärssnår hördes fågelkvitter.

Det var inte långt ifrån att jag började gråta.

Torsdagsfönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

I det bruna skåpet - där glaset sitter och där fönstret speglar sig - står en gammal skivspelare, en med arm och stift och knasterljudet just när man sätter på skivan, är underbart!

Den gröna högresta blomman är en avocadoplanta.

Ännu mera efteråt ...

Idag blev det fem timmars arbete, från två till sju och förutom en rast, och hela tiden i kassan.

Innan jag tog bilen och körde iväg, låg jag på soffan Ektorp och jag gjorde det som väl många tycker är höjden av naivitiet, ja, jag knäppte händerna och bad till den Gud jag så ofta glömmer bort, att "snälla, ge mig lugn och styrka!"

Och hjärtat pickade på som en liten kanariefågel som letar mat, men det gick bra.

Jag har fixat säkert tio paket som hämtats ut .., jag har börjat begripa systemet med kassorna, jag har inte längre tunnelseende, utan ser nu allt det andra som behöver göras: högen av varukorgar som ska dras ut i entrén .., och detta att förbereda för den som ska skriva in tidningarna och jag har pratat med en liten Amanda som var nyss fyllda sju år och mannen bakom i kön sa - leende - att han minsann var trettiosju, men i mars skulle han fylla trettioåtta.

När han kom och hämtade ett paket senare på kvällen, så sa jag .., "jaha, här kommer trettiosjuåringen som blir trettioåtta i mars, hej på dig du ...!" och han höll på att ramla baklänges, så förvånad blev han .,. och där var en underbart rar kvinna som sa ..."men vilken vacker dialekt du har!" och där var en liten pojke som hade en spindelmannenmössa och som ramlat av pulkan idag och fått skrapsår på näsan och alla kunder har varit sååå vänliga och rara.

Den stora fasan är V75 och Svenska Spel.

Där kommer män och lämnar in kuponger för hästar och när man klickar på skärmen står det att "häst nr 3 är struken" och då ropar mannen att man ska fixa nåt annat och jag, som aldrig spelat på hästar, vet inte alls hur man ska göra!

Och man kan förlänga spelsystem och man ska betala ut vinster och det är ett enda virrvarr av möjligheter!

Det var meningen att jag skulle arbeta fyra timmar i morgon, nu blir det ett till kvart över sju.

Kassan mest då också, tror jag.

Nu ska jag lägga mig raklång på soffan.

Tittar på .....


... gomorron-sverige och intervju med Stina Lundberg Dabrowski.

Vilken härlig kvinna, som generöst bjuder på sina svagheter här i livet.

Och styrkor.

Och delar med sig av berömmet.

Och ännu en (Liv Ullman är den andra som jag kommer att tänka på) som inte har låtit skalpellen härja i ansiktet.

Fylld av beundran är jag.

Kropp & Själ ....


Om jag säger som så att blodtrycket igårkväll var skyhögt, så är det ingen underdrift.

Och lilla hjärtat pickade i rekordfart!

Tack och lov hade jag kvar några piller och om den gjorde någon som helst verkan, har jag ingen aning om, men nu på morgonen var trycket helt okej.

Det kan ju också bero på att pv - innan jag somnade - masserade min rygg med lavendelolja och låg nära hela natten.

Nu väntar jag på att bli uppringd från vårdcentralen, det blir nog till att börja om med medicinen.

Ack, att man inte vore en sån människa där själens oro genast ger utslag på den inre seismografen!

Dagens fönster ...

... kommer även det från södra Frankrike.

Och vilken ljuvlig blomprakt!

Nog ser det väl ut som Bouganvillea, men bladen är så spetsiga ...?

Madame Monet höll i kameran.

För övrigt ....


... ämnar jag rösta på det parti som vill förbjuda alla former av spel och dobbel, (förutom det som spelas på hemmaplan ..) och som därtill vill återinföra den gamla hederliga Posten.

Bara så ni vet.

Efteråt ....

Bilden får vara till mental tröst. Ute är det dimmigt och grått.
Och snödropparna fanns här i slänten förra våren.


När klockan är fem på eftermiddagen, efter två timmars kassatjänst, ber jag att få ta en paus.

Så jag går ut på lastbryggan och drar djupa andetag och tänker att detta går aldrig, jag måste kräkas!

Det har sprutat paketutlämningar och postförskott och någon vill lösa in en ATG-vinst och kassadisplayen är på vissa områden precis bakvänd mot för den jag har arbetat med i fyra år och jag får tänka mig för varje gång någon ska betala med kort och underbara Johanna har visat hur jag scannar in och sorterar postpaket ("nä, det här är inte mycket, det här är väldigt lite, då skulle du se ...!" säger hon leende och jag tar mig för pannan ... ) och chefen säger att "du får vara jättenoga när det kommer två kollin och tänka på att summan blir den rätta" och mellan varven är det spel på hästar eller lotto och kön bara växer!

Att arbeta i kassan på Supermarket är en bagatell jämfört med detta.

När klockan är lite över sex lugnar det ner sig.

Alldeles själv fixar jag att hämta ut några paket och jag säger till den äldre mannen att "yipppieee, så glad jag blir!" och han ler vänligt och säger ..."är det så lätt att göra dig glad, ja, men då ska jag komma och hämta ut paket ofta ...".

Och jag börjar förstå hur kassan (läs: datorn) fungerar .., jaha ja .., det är så jag måste göra och ahaaa .., ni gör helt annorlunda med era trisslotter, ja, då förstår jag!

Äntligen börjar saker och ting falla på plats.

Och Johanna är en komplett ängel.

"Men det här gick ju bra!" säger hon när vi är på väg ut ur affären.

Peter, som påminner om Fredrik Englund i Ystad och arbetar i charken, är lugnet själv och frågar smajlande hur det känns.

"Jo, men det blir nog bra vad det lider ..", säger jag.

När allt får lägga sig.

Och nu är jag hemma och sitter i nattsärken fast klockan bara är åtta.

Halleluja att jag inte börjar arbeta förrän två i morgon! hälsar kassörskan Nilsson.

Sånt man kan fundera över .....

• Till exempel varför man i P4 ringer och intervjuar människor klockan fem eller sex på morgonen? Är det inte möjligt att göra en intervju dagen innan .., man hör ju hur vansinnigt trött den utfrågade är, och knappt pratbar!
  

• Jag minns fortfarande känslan, eller f a s a n, när det gick upp för mig att det vatten vi använder på jorden inte nybildas. Som lväldigt ung trodde jag nog att regnet var "nytt" vatten, ja, det skulle alltid komma mera. Och i ett radioprogram diskuteras detta att så många miljoner eller miljarder människor lider av vattenbrist, medan vi tvättar våra bilar i dricksvatten.

• Ibland i radions nyheter hänvisas till ett reportage från någon av alla SR:s korrespondenter, eller så får vi höra ett inslag från en intervju och allt vi får ta del av är kanske en enda mening, ibland bara tre, fyra ord. Då tänker jag så här .., inte kan det vara särskilt tacksamt att vara reporter. Och inte att vara den intervjuade heller.
  

Önskan ...

... från en kyrkans gästbok någonstans i norra Sverige.

Femton-noll-noll ...

... ska jag vara på jobbet, men innan dess tar jag bilen och kör till Slöinge.

Matöppet med paketutlämning är målet.

Ute råder kompakt dimma och landskapet blir som främmande, ja, helt obekant.

Passerar Lilla Gubben och hans kamrater som står i hagen, tänker på hästarna på Irland som svälter ihjäl ..., stannar inte till .., känner den där ...,"ska-snart-till-jobbet-oron" inombords och fokuserar på pakethämtandet.

Från Slöinge går vägen mot Getinge (alltid detta "inge", Slöinge, Harplinge, Getinge, Steninge) och vägen slingrar sig genom granskog och där är stora hästgårdar och där är en flicka som är ute och rider och jag tittar på klockan och tänker att måtte jag ha kört rätt!

Det har jag.

Tittar in på Coop i Getinge och letar efter kalasbyxor - utan resultat -, köper en blodkorv för tjugotvå kronor och susar sedan iväg hemåt.

I Steninge ligger havet grått ..., och nu är det exakt två timmar kvar tills det är dags att sätta sig i bilen igen och jag önskar att jag inte vore så inutiskärrad över att hamna på en ny arbetsplats, men så är det och det är inget att göra åt.


Särdals kvarn.
Så här ser det ut sommartid .., då återstår bara nån kilometer till Hemköp.


Det löser sig.

Det löser sig alltid.

Födelsedag & namnsdag ...

Sex blå asietter köpte Rita till mig, när hon besökte en marknad i Oxford.
"Det bara stod moster Bisse på dem!" sa hon och log.


Jättegrattis till världens bästa systerdotter (för övrigt den enda jag har) som idag fyller 44 år.

Hur är hon?

Jo, eldfängd, skrattig, älskar högklackade skor, är morgontrött, bestämd, dålig förlorare, omtänksam, fnittrig, ambitiös och oerhört lättrörd.

Grattis Rita!



Och grattis också till dagens namnsdagsbarn - Hilda - vars far heter pv.

När jag första gången skulle träffa Hilda blev jag nästan kräksjuk av nervositet och flydde till stranden och havet.

"Stackars henne, hur kul kan det vara att träffa pappas nya kvinna och att förhålla sig till det på ett bra sätt?" tänkte jag.

Inte kan det vara alldeles lätt för barn när pappa eller mamma lyckligt presenterar sin nya kärlek.

Hur mötet gick? Jo, bra!

Och hur skulle jag beskriva Hilda?

Jo, hon är smart, tänker mer än hon pratar, hon är analytisk, oerhört omtänksam och älskar att skriva och teckna. Hon hetsar dessutom inte upp sig i första taget.

Den här lilla teckningen (bilden ovanför) gjorde hon som mycket ung madame och jag tycker så mycket om den .., så fylld av detaljer som den är!

Grattis till dig också, Hilda!

"Se så .., ut med dig nu!"

Bilden från reportaget.


Under goda tider blev det flotta villor, tjusiga bilar och förstås, minst ett par hästar i stallet.

När allt krackelerar och pengarna inte räcker till, ställs stalldörren på vid gavel.

Omkring tjugotusen hästar springer nu omkring på Irland och mängder av dem har - under den här stränga vintern - svultit ihjäl, eller är på väg att svälta ihjäl.

Bedrövligt, är ordet.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Kanske har Mian också skickat dig en bild av de här fönstren.

Vi gick förbi dem på vår lördagspromenad i Nora när vi hälsade på hos Stribergs-Christina.

Dalmatinerna skällde som tokiga när vi bloggtanter och pälstjejer passerade.

Varma hälsningar Karin på FOX."


/ Tack för bilden! Och ni får gärna ge er ut på fönsterjakt och i så fall skicka dem till bisse151@gmail.com. Vill du vara anonym, så är det okej, men berätta gärna lite om fönstret eller i alla fall var den är tagen.

Om kärnfysik och ransonerad duschtid ...


Alltid lika intressant är det att läsa om andra människors tillvaro.

Då och nu.

Här i vårt land och i andra länder.

Och tänk ..., - genom ett tangentklick bara - får man en inblick i helt andra kulturer.

Som hos den här madamen, till exempel.

Och så ett kvällsfönster ...

.... från södra Frankrike.

"Den här är taget hos goda vänner i hamnstaden Hyères nära oss. De bor i hamnen och där bor förstås också ett stort antal måsar.

Den här trippade omkring på deras takfönster och tyckte att det var roligt att titta in på oss!"

Så skriver den flitiga fönsterfångerskan Monet.

Måndagskänslor - på bild -.

Så här känns det när jag sätter mig i bilen och kör till Haverdal.


Så där kände jag mig.

Efteråt ...., hemma igen, slänger jag mig på sängen i lilla gästrummet .., drar pElle intill mig .., stryker honom på lilla goa, mjuka och lena hängmagen ... (ni kan inte ANA hur len den där, den där magen som inte har något hår på sig ...) drar filten över mig .., och faller i nån slags dvala i ett par timmars tid!

Glömmer elden i pannan ..., långt bortifrån (ja, ända från köket, fyra meter bort!) hör jag radioprat om Haiti och Tunisien.

Och jag ler åt mig själv och jag ler också åt vänner och barn och pv som känner den här madamen så väl ., som vet att hon alltid reagerar på det här viset.

I en kommentar berättar Ruta Ett att hon på sin kylskåpsdörr har en magnet med den kloka texten: "Idag är det den dagen du gruvade dig för igår - och allt är bra -!"

U N D E R B A R T!

Nu ropar kocken att det är middag!

Om jag tog mig upp ...

... med bilen, alltså?

Nej, det kan ni glömma.

Och jag kaaaaanade ner!

Första dagen ...

Sista dagen igår och den första idag.

Och jag kommer - som alltid - för tidigt till affären, och väljer fel dörr, så det blir till att knacka lite försiktigt på ett fönster, och där bakom skymtar jag en äldre herre som ordnar ute på lagret och han smajlar filurigt och öppnar dörren.

"Och vem är du då ..?" säger han vänligt och jag förklarar.

Mannen har en röd tröja och är i dryga sjuttioårsåldern och när jag har tagit i hand och presenterat mig, tar han mig i famnen och säger välkommen, lilla vän!

Aldrig i hela mitt har jag blivit så väl emottagen!

Natten till idag har jag knappt sovit och jo, jag inser att det är hur fånigt som helst, allra helst om man betänker att detta att vara affärsbiträde inte erfordrar kärnfysikerutbildning, men ändå.

Å, så mycket det är att lära sig!

En rar Carina guidar mig genom förmiddagen; det ska gräddas bröd av alla de sorter (det är jag van vid sedan kvartersbutiktiden, den biten känns okej) och sen ska det beställas hem allt till mejeriet, plus alla soppor och Carina visar hur det går till (nästan som i lilla affären, men bara nästan ...) och beställningen skickas via datortelefon och jag tänker att hjälp, om man gör fel!

"Ja, då kan du göra ordern i morgon, fast jag kan komma och hjälpa dig första gången ...", säger hon så vänligt.

En halvtimme kanske hinner jag stå i kassa 1.

Där är allt baklänges .., varorna kommer från höger sida och laserstrålen som läser av streckkoderna sitter till höger och inte rakt fram som i Ystad och sedlarna har helt andra platser och displayen är annorlunda, men det går ändå bra.

Här, bakom kassan, känner jag mig hemma.

Men så kommer någon och ska hämta ut ett rek.brev och då visar Carina ...,"ja, du går in här på datorn och klickar dig fram, det är så enkelt så!" säger hon leende.

Jo, jo.

En fikarast har vi också.

Nu ska ni få höra: en fikarast där vi sitter i lugn och ro och ingen tittar på minutvisaren och säger att "nu har vi suttit exakt si och så många minuter!" och den äldre mannen som så vänligt tog emot mig, visar sig vara chefens svärfar och han berättar att han bor i Steninge, inte långt härifrån.

Han sitter mitt emot mig vid bordet.

"Ja, jag bor i det där huset du vet .., mot kyrkan till, ja, har du vägarna förbi så kom in på kaffe!" säger han.

Aldrig någonsin under mina fyrtio år inom olika affärer har jag känt mig så välkommen i en affär!

Och nu är jag hemma.

Den där mejeriordern behöver jag inte ligga sömnlös för, det blir eftermiddag för mig i morgon i stället för förmiddag och då faller mejeribiten ..,. och i min ryggsäck ligger papper som ska fyllas i och jag ser att jag har minst tjugofem timmar i veckan på schemat, men det blir troligen lite mera.

Jo, det känns bra.

Och när jag kom hem, kollade jag min mobil.

Glädjen över ljuvliga och uppeppande sms sitter i ännu .., ååå, så gott dom gjorde i hjärtat!

Tack snälla, rara!

Ja, så var den första dagen.

Äjmen.

Insikt nr 301 ...


Idag, närmare bestämt klockan 8.30, öppnar jag dörren till en ny hage i mitt liv.

En ny äng att skutta omkring på.

Just så.

Ja, skutta och skutta.

Jag är hur nervös som helst.

Dagens fönster ...

... fångades på Arbetets Museum i Norrköping.

Där pågick just då en utställning om plast i vardagen.

Året var 2009.

Vi var då på hemväg från semesterresan norröver, den som hade gått från Halland via Västmanland (Ulrika med familj och kvällsbad i en bäck ...), till Jämtland (hyrstuga på Kvarnsjöns camping ..., och därefter övernattning hos Eva och Mats på Rödön .., och sedan hälsa på och tälta hos Gunnar i Vaplan, vidare till Lappland (Vilhelmina, moster Lisbet och kusinerna), Dikanäs (morbror Olaf och ännu fler kusiner!), Malå och lunch tillsammans med Ingela ..., Storavan och båttur hos Guy.., till Västerbotten igen och Norsjö (Gerd och Kjell), besök i Kalvträsk, bad i Villvattnet .., och sedan Skellefteå och dagen därpå söderut .., till Höga Kusten .., färja till ljuvliga Ulvön .., ännu mera söderut .., fika med Cecilia N .., hälsa på hos barn och barnbarn i Stockholm och så Norrköping (som överraskade .., så vackert,och förstås Arbetets museum!) och sista biten hem igen.

Ja, ack att man kunde fatta sig kort!

Han kanske skulle bli kassörska ...


Nu har pv förhört mig på elva - för mig helt nya - plu-nummer, alla fyrsiffriga.

Det är sånt som ägg, frimärken, småfrallor, läskbackar, kanelbullar, lösviktsgodis, finare godis, ja, varor som troligen ofta kommer på kassabandet.

Och gissa, hur mycket vi skrattar, när det visar sig att herr pensionatsvärden snart kan dem alla!

Tänker ni att "det är väl ingenting!", så kan ni ju tänka tanken att ni får elva nya bankkoder att lära er.
Sen tillkommer förstås ett hundratal andra. Men det är ju en annan sak.

Eftermiddag ...

Och vi sitter i soffan Ektorp och knåpar med GP:s söndagskorsord.

Detta är nästan det bästa som finns!

Första halvan löser jag själv, men sen börjar det att köra ihop sig.

Och det diskuteras friskt!

"Men skriv ordentligt!" säger jag stup i två.

"Ja, men du har ju så bråttom .., titta, nu får jag ändra här, det blev inte alls eken som var ett hårt träslag, du var ju så säker på den saken .., nej, det blev enen, med n!" kontrar pensionatsvärden.

Så där håller det på.

När klockan är sextonochfemton_piiiip, är alla rutor ifyllda och vi är då väldigt nöjda och ense.

Sista dagen ...

På min jobb-skåpdörr i Ystad, året är 2007.
Jag räknar ner tills det är dags för semester, en resa till Samos i Grekland.
Som ressällskap har jag Emil, 8 år och smålands-kent (51 år).

I nästan exakt sex månader har jag tillhört det s.k. Utanförskapet - visserligen självvalt - men likväl har jag varit där.

Med fasa minns jag det allra första besöket på Arbetsförmedlingen i Ystad.

Det är den trettonde juli och en barsk kvinna instruerar mig i hur alla papper ska fyllas i och plötsligt känner jag mig underdånig, ja, nästan som att jag borde be om ursäkt.

Alldeles uppenbart är det att man har bytt spelplan.


Jag tänker på andra omställningar.
Ny ägare i lilla kvartersbutiken.
"Bettan, du skriver en skylt!" säger ägaren.

Och sen .., formulärsexercisen mellan a-kassan, min f.d. arbetsgivare och mig själv .., papper som åker fram och tillbaka mellan Ystad, Östersund och Stensjö och kallsvetten över att det är så krångligt och byråkratiskt.

Sen flyter allting på.

Med ytterst ojämna mellanrum kommer kallelser från arbetsförmedlardamen och i december, just innan jul, är det gruppmöte i Falkenberg och vi är ett femtontal arbetssökande som sitter i något som liknar en skolsal och där framme vid gröna tavlan står två kvinnor och ger oss tips om jobbcoacher och hur det perfekta cv:et bör författas och lite annat.

En man som i hela sitt arbetat på ett lager, säger sig känna en enda stor uppgivenhet.

Sextio år ..., vem vill nu ha honom?

Ingen, tror han.


Semesteransökan hos en annan chef.
Så värst rolig tyckte han inte att den här formen av ansökan var.
Just därför fick jag vänta extra-länge på ja-krysset.


I sex månaders tid har jag levt ett stillsamt liv i det gula huset på kullen.

Jag har lyssnat till P1-prat och tittat på Kunskapskanalen .., läst tidningarna från första till sista sidan .., ätit frukost i lugn och ro utan någon som helst stress .., matat småfåglarna .., tagit promenader ner till havet ..., löst hundratals korsord ..., åkt tåg till Malmö och träffat sonen .., bloggat .., varit trogen gäst på biblioteket och sträckläst Joyce Carol Oates - men inte "Norrlands svårmod"-, jag har fått vinka farväl till det dagliga blodtryckspillret..., och jag har handskrivit brev, målat lillhallen och orsakat vita färgstänk på golvet.

Och jag har förlorat ungefär sex tusen kronor var månad i inkomst.

Men hjälp, vad jag har njutit av den här tiden!

("Säg det inte högt!" brukar pv förmana mig .., men jag har verkligen njutit, förutom när jag tittat på mitt alltmer sinande bankkonto.)

Nå, i morgon är det slut.

I morgon börjar ett nytt och alldeles vanligt liv med inte-längre-så-långa-frukostar, men däremot en schemalagd tillvaro.

Vid femtiosju års ålder ska jag börja ett nytt liv med helt nya arbetskamrater och kunder ..., med annorlunda (läs: trånga) arbetskläder ..., och säkerligen våldsam kallsvett över Svenska-Spel-maskinen.


Inköpslista från Ystad.

Och där finns ingen trygg Karina som sitter i kassan mitt emot och vinkar lite och plirar med ögat .,. ingen Maria Hansson som smajlar när man möter henne mellan hyllorna .., och inga småttingar som hojtar "Hej Tettan!", när dom kommer och handlar.

Men där kommer - hopefully - att finnas nya och vänliga kunder .., andra småttingar som gör hjärtat glatt .., nya upphittade inköpslistor .., och pratskratt mellan arbetskamraterna.

Nu får man skapa sig sin egen trygghet.

Så är det bara.

Hur det känns?

Spännande!

Och som en utmaning.

*Söndagsfönstret ...

... kommer från Norrbotten och från ingen mindre än herr Bodin.

Det ni.

Och idag fyller hemifrån-kerstin år!

Stor grattis härifrån Kerstin!

(Ja, födelsedagarna står som spön i backen .., det var minsann mycket lek i sänghalmen där framme på vårkanten för en hel del år sedan ...).